Det här med lediga onsdagar...
Nu har jag inte varit riktigt så dålig, men möjligheten finns ju.
Dessutom är det väldigt bra att man kan lägga arbetslagsmötena och skolkonferenserna på onsdagar. Det innebär nämligen att man inte beehöver ha jättebråttom för att eleverna och lärararna har lektioner utan man kan låta det ta sin tid, vilket jag tycker är oerhört viktigt. Saker som är värda att diskuteras bör också diskuteras, inte hastas förbi i något halvt odemokratiskt beslut.
Och dagens AL var faktiskt jättebra. Vi diskuterade dels upplägg, men framförallt syfte, med "Elevinflytandedagen" som ska hållas någon gång i mars. Jag tycker är att det är en grym grej, men den bör defenitivt inte användas för att lösa befintliga problem (dessa ska ju lösas så snart de upptäckts, inte en gång per år).
Vad vi också halkade in på (Wihooo, inge elever verkar bry sig om det här men jag tycker att det är himla viktigt) var elevernas inflytande över kursupplägg, något som i dagsläget knappt existerar (eller JO, jag höll visst på att glömma!! När vi frågade Jonas Wicktor om vi fick redovisa efter jul så fick vi ju faktiskt, jo, jo, men det är ju sant, och elevinflytande handlar ju inte om någonting mer?).
Oavsett exakt vad vi babblade om; det var bra.
Dessutom har jag hunnit med att klippa mig. Äntligen. Har gått omkring hur lägne som helst och tyckt att mitt hår är alldeles för långt. Nu är'e borta.
Efter det försökte jag köpa en kjol på Åhlens men mitt deras kassa-apparat tyckte inte om mitt kort och argt krävde jag istället att få lägga undan den i några dagar. Får helt enkelt återvända, den var jättesöt. Och om exakt en vecka får ja lite pengar igen.
Nej, nu ska jag försöka städa mitt rum. Min lathet störs av att resten av familjen droppat in.
EP-val, UNICEF, RBUF, Amnesty, spanka, franska, svenska och livet leker.
Idag var jag på UNICEF Göteborgs träff inför våren. De är väldigt små och hittar inte på så mycket, men det känns som man kan engagera sig på en lagom och kul nivå :) Bland annat ska jag försöka ingå i en informationsgrupp som ska ha som syfte att jobba aktivt i Götebord. Ska bli kul!
På fredag åker jag till Norge med Niclas via Rädda Barnens Ungdomförbund. Det är ett seminarium om våld mot barn och mer än så vet jag inte, men jag är jättepepp!
Idag hade vi Amnesty-intro-mötet på skolan. Ska bli himla kul att komma igång på riktigt! Mest är det folk från klassen, men jag ska jobba så hårt jag kan på att det inte ska bli någon kompisgrupp utan en grupp för alla.
Idag hade jag spanska för första gången. Det gick jättebra! Trots att jag missat halva kursen och aldrig läst någon spanska i hela mitt liv innan så kunde jag följa med jättebra, mycket tack vare franskan. Fick också veta av min franskalärare att det är helt okej att jag byter grupp, jag är tydligen en "tillgång för gruppen". Visst känns det bra, men att det förekommer favorisering från hans sida är det ju ingen tvekan om. Synd, tycker jag. Han borde lägga mer tid på dem som faktiskt har svårt för det.
Nåja, det här var lite uppdatering från min sida. Måste återgå till min romananalys som DÖDAR MIG.
(Men jag måste ju bara konstatera: jag har det grymt bra! Och imorgon är det GU :D)
Sanning eller lögn i Gömda.
I övrigt tycker jag att det är lite intressant det här med debatten kring Liza Marklunds bok Gömda. Jag har inte följt med noga, men kan tycka att det är tråkigt att man lämnar den huvudsakliga poängen med boken, oavsett sanningenlighet, åt sidan för att debattera kring huruvida undertiteln borde varit "Baserat på en sann historia" istället för som nu; "En sann historia".
Jag tror att om Marklund hade velat gå ut med uppgifterna som exakta sanningar hade hon gjort det i en annan form, inte skrivit en skönlitterär bok. Jag tycker personligen att Gömda är en precis lika bra bok även om uppgifter inte stämmer till hundra procent. Självklart är det synd att man gått ut med det som "sanning", men värst av allt är att man nu överskuggar debatten kring kvinnovåld med ett dilemma kring sanning och lögn i ett enskilt fall.
Nattetid.
Lyssnar på The Kills och jag inte förstå att jag haft en paus från dem under senaste månaden.
Varje gång jag klickar upp romananalysen får jag huvudvärk.
Mer seglarbarn!
Bland annat diskuterades omformningen av seglarskolan, LSS gör i år en storsatsning vilket jag verkligen tror kommer bli kul och lönsamt. Seglarskolorna under sommaren ska näst intill fördubblas och det ska även finnas en att gå under våren. Seglarskola för pyttebarn ska också dra igång under nästa höst. Känns kul att LSS tar tag i saken och inte låter GKSS ha alla seglarskolebarn, därifrån kommer de ändå ingenstans och det finns helt enkelt ingen organiserad verksamhet för seriösa optimister. Men LSS kan, det vet jag!
Hur vi ska få alla barn är dessutom väldigt enkelt: ett personligt brev till samtliga 2:or, 3:or och 4:or i området ska skickas ut via cykel med Henrik och Patrik. Om vi då räknar med att ca 25 % av alla nappar kommer det bli grymt mycket barn, vilket till och med Åsa kunde ränka ut när hon rask påpekade att det skulle bli 25 barn om vi nådde ut till 100 ;) Och fler kommer vi att nå.
Och rent praktiskt har juniorrådet (som ironiskt nog består av vuxna, men det ska jag ändra på) sett till att vi får köpa in minst 5 optimister, med sponsring 8, vilket är skitbra eftersom man då inte tvingar alla barn att köpa svindyra, eller låna ihop svindåliga, båtar inför en seglarskola eller terminskurs.
Eftersom jag funderar på att inte segla särskilt mycket själv blir det dessutom mycket tid att lägga på det här, vilket ju är kul. Redan nu blir det alltså lite planering inför sommaren, ska dessutom upp till Stockholm v.7 för att ordna med min, Agnes och Ophelias visit to La France. Åhåhåh, jag vill ha sommar!
Fast först vill jag ha samhäll, nästa vecka blir min test-vecka med SP1B! :D
Låt barn rösta! Eller?
Jag tycker att tanken på att varje människa har en röst är jäkligt bra och viktig. Raddan med "oavsett kön, sexualitet, hudfärg, etniskt usrpung, politiska uppfattningar, funktionshinder" m.m borde definitivt kompletteras med ålder. Åldersdiskriminering är allt för vanlig på alla plan i samhället idag.
Vad som däremot förvånar mig är att man pratar om att föräldrarna ska få sitt barns rösträtt. Innan kvinnor fick rösträtt tyckte man att deras män "ju kunde rösta åt dem", något som för oss idag låter helt orimligt. Men är man inne på ombudsröstning så är man ju inne på det spåret; det är alltså inte du själv utan någon annan som bestämmer hur du ska rösta.
Med ett sånt system försvinner poängen med att låta alla rösta. För med det vill man ju uppnå att barnen röstar som de själva tycker, och att deras kunnighet i frågan inte ska ha någon relevans eftersom den omöjligt kan baseras på ålder.
Barn ska inte vara något slags medel för mer makt i samhället, även om jag förstår tanken på att en familj på fem person "borde" ha mer att säga till om än en enda person.
Självklart uppstår ju då problem med att partier såsom "Godispartiet" eller liknande (hittade på det där, men vem vet, det kanske finns?) får "för mycket" makt. Att barn inte är mogna att ta ansvar för sina handlingar på det sättet är ett faktum, men jag tror faktiskt att det finns mycket att lära i att ge barn ansvar för att de ska ta det. Mer politiska diskussioner, och då även filosofiska funderingar, i skolan skulle nog kunna lösa många praktiska problem.
Nåja, det är utan tvekan en fråga värd att diskutera. Men tanken på att mina föräldrar skulle rösta åt mig känns fruktansvärd. Inte alla föräldrar (läs: min pappa) skulle låta sina barn rösta som de själva ville.
Coachen tipsar.
Hamnade på Navid Modiris blogg 365saker.se. Killen är ett geni.
För att börja mitt lilla korta inlägg om bloggar i allmänhet måste jag tillämpa ett av Claes citat. "Alla skriver men ingen läser." (Förövrigt har han sin blogg svartflagg.blogg.se, som han säkert blir jätteglad om ni läser och komenterar.)
Det är rätt sant, särskilt när det gäller bloggvärlden. Och sedan Blondinbella toppar listorna över Sveriges mäktigaste människor är det inte konstigt att var och varannan fjortis tänker att de också kan lyckas.
Okej, jag måset nog göra en liten avvikare. Jag hade tänkt babbla lite om att man kan strunta i om folk läser eller inte och istället blogga för sin egen skull, men exemplet ovan för mig in på något jag försöker leva efter så gott det går och tycker är synd att det inte finns mer av i Sverige. Och som fjortisarna faktiskt har och har fått av Blondinbella, vilket ju är bra.
Jag kallar det: "Kan hon så kan jag".
Eller: "Kan han så kan jag."
Eller de, eller vemsomhelst.
Man kan också säga: "Lite jävlar anamma". Tror i och för sig att jag stavade helt fel där.
Nåja, för att komma till saken. Jag tycker att det finns en alldeles för trist stämning i Sverige. Jag tror att det är den som gör att betyg suger och den som gör att folk mår dåligt och inte arbetar och inte motionerar och allt sånt där.
Det kallas dåligt självförtroende. Det är det som kommer döda dig, kära vän. Det är det som kommer ge dig lungcancer eller köra över dig eller dränka dig eller vadsomhelst.
Det handlar om att man i Sverige, som ung eller gammal, tjej eller kille, inte vågar pröva. Inte vågar fråga för att frågan skulle kunna klassas som dum. Inte vågar gissa för att det kan vara fel. Inte vågar hoppa över stupet eftersom risken finns att man inte når andra sidan i tid.
Istället står man liksom kvar och glor. Utvecklande? Nej.
När folk träffar människor de tycker har gjort något bra tänker de: "Oj, så där bra kan aldrig jag bli."
Varför inte?!
Personen i fråga är ingen gud. Personen i fråga har troligtvis bara tagit sig samman och klättrat upp för det där jäkla berget du står och tvekar framför. Peronen i fråga är knappast starkare, smartare, snabbare, snyggare eller bättre än dig alls. Eller var åtminstone inte det när han eller hon påbörjade sin vandring.
Så när jag träffar folk som jag tycker verkar göra bra grejer tänker jag:
"Kan de, så kan jag."
Sov till 11:00 imorse... Mmm :)
Medan jag suttit och räknat ut ekvationer hade de haft en träff med Ale gymnasium, vilken tydligen hade varit väldigt givande. Nu ska vi börja planera omorganisationen av elevinflytandet på skolan, vilket jag är jättesugen på :) Har under hösten upptäckt att många saker inte fungerar bra, så det känns kul att få vara med och arbeta med något nytt.
Nu ska jag baka kokosbollar till morgondagens klassråd! :D
En kul men utmattande dag och tankar kring prioritering.
Lektioner hade vi inte många, men efter ett DIF-möte där jag halvt om halvt blev utsedd till kassör var Öppet Hus på skolan något av en extrem ansträngning...
Kände igen mig mycket i niorna som kom för att titta på skolan inför sina gymnasieval. Jag minns att jag tyckte att Donnereleverna var jäkligt konstiga, helt saliga över skolan och babblande konstant om "Donnerandan". Eeeehhh, jo visst, sure. Donner är säkert som i himlen, tänkte jag, men blev ju ändå somehow övertalad att söka.
Vilket jag är fruktansvärt nöjd med.
Kvällen bestod av allt från programinfo, skolinfo, pedagogiksnack och rundturer till fika, prova-på-kinesiska och allmänt prat om ingenting.
Efter ett fåtal rundturer kom jag på mig själv med att näst intill fanatiskt babbla non-stop om lediga onsdagar, den trevliga stämningen och hur fantastiskt, underbart jävla bra det är att gå på Donner.
Jag har hjärntvättats, helt enkelt. Och jag älskar det.
Fick tvinga mig själv att andas emellanåt, att springa upp och ner i trapporna samtidigt som man ska ge info ger kanske god kondition men dödade mig.
Ang. prioritering och sån skit som jag aldrig behövt syssla med förut:
Jag verkar bli tvungen att välja bort vissa grejer framöver. Det känns hemskt. Imorgon måste jag prioritera ett matteprov framför en väldigt intressant elevråds-träff med Ale gymnasium vilket jag inte alls är sugen på. Matten alltså, elevinflytandet tycker jag är skitbra och viktigt.
Nästa tisdag är också en dag där saker och ting krockar. Det gäller dels ett möte inför ansökningen till Skandinaviska Skolan i Bryssel, dels en inbjudan till ett jobb (hur wierd är inte det?) på en ny sajt för barnfamiljer med info om frisörer, pizzerior och sånt där, dels en GU-träff om djurrätt (Åh jag vill, jag vill!) och slutligen ett medlemsmöte för en organistion som heter Unga Humanister som jag har en bad feeling about, men vars verksamhet jag är väldigt intresserad av.
Som om inte det vore nog så har vi info/intro-möte för Amnestygruppen på skolan dagen innan....
Att få tyst på en störande pojke skäl tid från att uppmuntra en tyst tjej till att prata och ta för sig.
Redan vid fem års ålder är det killarna som är skrikiga och bråkiga och tar plats framför de skygga, lydiga flickorna. Gymnastik är ju i tidig ålder en väldigt tjej-dominerad sport, även om killarna senare visar sig bli bättre. Gymnastiken jag håller i (4-6 åringar och 7-9 åringar varje måndag) ligger dock inte alls på någon tävlingsnivå, utan är snarare en kul och allsidig aktivitet för att träna motorik, hälsa och leka med andra barn. Oj, låter som en reklam. Nåja, ni förstår.
Det brukar bara vara ett fåtal killar i varje grupp, men i år har 17:15-gruppen fått ett jättetillskott vilket har lettt till att känsfördelningen ligger på 50/50 och gruppen är proppfylld. Och idag var 11 av 16 deltagande killar, vilket verkligen aldrig har hänt förut, men jag tycker det är jätteroligt!
Dock höll det på att döda mig, och jag är rädd att det här kommer bli en väldigt jobbig grupp. Killarna pratade gärna rätt under tiden jag höll på med instruktioner och sprang före varandra och tjejerna i de korta köer som då och då uppstod. Inte konstigt att tjejerna blev blyga, det var svårt att ge dem tiden när killarna tog upp all. Uppenbarligen är de vana att det är så det funkar. Och börjar en, så börjar alla. Dock inte tjejerna.
Nej, usch. Det är dessutom svårt att se sig själv objektivt och verkligen tänka på hur mycket, eller vilken sorts, uppmärksamhet man lägger på killar resp. tjejer. Det är dessutom svårt när det bara handlar om 45 minuter.
Nåja, jag är väl en slags blandning av likarts- och särartsfeminist men jag är helt övertygad om att man inte löser några problem utan likhetssynen. Vi föds till människor, inte tjejer eller killar. Kön är sociala konstruktioner som kan och måste brytas för att skapa ett jämlikt samhälle.
En annan sak jag just kom på är väldigt intressant.
Förra året hade vi en lite bråkig tjej med koncentrationsvårigheter i en av grupperna. Hon ville sällan följa med på genomgångarna och pendlade mellan att sitta tyst för sig själv och springa runt som bara den. Hennes energi verkade aldrig ta slut, men om den var tillgänglig kunde man aldrig veta. Generellt sätt hade hon ganska svårt för att sammarbeta, oavsett om det gällde att inte leka för mycket eller leka mer.
Men nu när jag tänker tillbaka på det förstår jag inte att man såg allt detta som jättestora problem. Ärligt talat så betedde hon sig bara precis likadant som killarna i mina grupper gör nu, ändå hade man säkerligen stämplat henne med någon bokstavskombination som nog, trots syfte, skulle ge henne mer negativa än positiva effekter.
Måste ringa och höra om hon inte ska gå i gymnastiken detta året också, hon var hur go som helst.
Förbifart Stockholm? NEJTACK.
Måste bara tipsa om Uppdrag gransknings program från i oktober förra året. Det gäller motorvägsprojektet Förbifart Stockholm som bland annat ska minska innerstans köer och trafikproblem. Hur nya vägar inte löser porblemen utan bara genererar mer trafik ser ni här: http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=98613&a=1285031&lid=puff_1339615&lpos=extra_0
Finns inte mycket mer att tillägga, och även om det kliar i fingrarna på mig så är jag hurtröttsomhelst. Jag vet inte riktigt, och orkar inte ta reda på, hur det står till just nu, men på Vägverkets hemsida stannar det vid 22 oktober (då Uppdrag granskning visades). Vi får väl hoppas att det tyder på något bra...
Och facebook-nördig som jag är måste jag ju tipsa om gruppen också: http://www.facebook.com/inbox/readmessage.php?t=1080415565170&mbox_pos=0#/group.php?gid=8462289526&ref=ts
En tanke tillägnad dåliga skolsystem och min egen situation.
Såg just (tack Ophelia!) ett grymt tal av Ken Robinson eller vad han nu än hette. Det handlade om dagens skola och hur den endast syftar på att utbilda elever i matte och språk och det på ett väldigt enformigt sätt. Aldrig ges utrymme för att lära sig andra saker på andra sätt. Simply: School kills creativity.
http://www.ted.com/index.php/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html
Och det är så jävla sant. Och någonstans vet jag att mitt programbyte grundar sig på just detta.
Först och främst är skolan, trots att den har till syfte att uppfostra oss inför resten av våra liv, väldigt underskattad i världen idag. Lärare är ett lågavlånat jag-kunde-inte-bli-något-annat-jobb vilket gör att många lärare inte är bra eftersom det hela tiden gnager inom dem att de borde blivit något annat. En social konstruktion i samhället som de lärt sig och accepterat. Nu drar jag alla över en kam, men ni förstår min poäng. Att vara lärare ses som att ha misslyckats.
Det hela beror på en mycket mer djupgående tradition i skolan som har utformat prioriteringen av olika ämnen. Saker man "ska" lära sig är t.ex. matte, språk, geografi, fysik och historia, för det är den kunskapen man kommer ha nytta av inför sitt framtida jobb. Inte nytta av i livet (vad ska man ha det till?). Skolan är ett ställe där man spenderar större delen av sin tid i, men trots det har den bara ett syfte: du ska få ett bra och högavlönat jobb och sen kan du börja leva lycklig resten av ditt liv.
Och även om det säkert står på pappret i svenska skolan att man ska lära eleverna inför livet så är det inte det som blir resultatet av strikta regler kring inlärning, både vad gäller vad, hur och när. Som om det inte räckte ska man dessutom bedömas i allt man gör.
Ken pratar om att skolan dödar barns kreativitet. Jag instämmer till 100%, men skulle vilja lägga till några saker. Skolan dödar barns nyfiken, framtidstro och vilja att prova på nya saker också.
För jag tror att barn, och ungdomar, vuxna och gamla för den delen också, vill lära sig. Men ingen vill lära sig något som någon annan har bestämt att man ska vilja lära sig. Viljan att lära grundar sig på nyfikenhet men det förutsätter att man får ta det i sin egen takt, på sitt eget sätt och inte minst att man får bestämma själv vad man vill lära sig. Sedan kan man diskutera huruvida man i en viss ålder kan ta ansvar för dessa saker, men om man aldrig ger eleverna möjlighet att själva utforma sin utbildning kommer de heller aldrig att lyckas med den.
Och när vi ändå är inne på det här med att lyckas... vem bestämmer det? Vem bestämmer om du har lyckats med något, om inte du själv? Skolan i Sverige, och troligtvis större delen av världen också, bygger på att ett visst betygssystem rankar ditt resultat och din förmåga, inte du själv. Det spelar ingen roll hur nöjd du är med något du gjort om inte pappret med de 125 olika punkterna också tycker det.
Här tror jag att ganska många av oss både kan hålla med och säga emot. För å ena sidan vet vi att det är sant, å andra sidan kanske vi aldrig upplever oss vara nöjda om inte just betygskriterierna också anser att vi kan vara det. Detta är ett ypperligt exempel på hur skolan dödar vår vilja och förmåga att bedöma oss själva, och också kapar många barns självförtroende.
För vissa är betyg bra. För de elever som kan hantera sig själva i sättet skolan bestämmer att man ska lära sig saker, är det en ständig bekräftelse. Får man nästan alltid MVG är det alltid roligt att bli bedömd. När man då får tillbaka ett arbete där det inte finns något betyg utsatt utan endast en kort reflektion över det från lärarens sida kan då ses som urtråkigt och töntigt.
Men för de elever som inte kan lära sig saker på just det sättet är det antagligen ett helvete. Att alltid få stämpeln att man inte räckte till, inte dög, kan knappast vara särskilt uppmuntrande inför nästa projekt. En sak som verkade kul och intressant i början men som slutade med vad skolan ansåg vara ett misslyckande stärker definitivt inte lusten att fortsätta lära sig om det. Det har hänt mig, jag kan ta ett exempel där ytterligare ett fel i skolsystemet väger in.
Jag har stundtals tyckt att historia är väldigt roligt. Intressant, och lite som ett facit i handen på hur saker gick snett eller rätt. Dock ett facit som är diskuterbart, inte fastställt så som att 1 + 1 = 2. I alla fall, jag var tyvärr aldrig särskilt bra på det. För så fort vi kom till ett nytt kapitel kunde jag ju ingenting om det. Och därför var jag dålig på historia.
Precis det här är väldigt vanligt. Skolan är inte vad det borde vara, nämligen en plats där man lär sig saker, utan skolan idag är en plats där man bedömer vad du redan kan. Inte bara, nejnej, men till väldigt stor del.
Men åter till saken: Jag kämpade som fasen i nian för att få MVG i historia. Just det, jag kämpade inte för att lära mig saker (förvisso tyckte jag att det var jättekul och intressant, men det var aldrig någon prioritet för mig eftersom jag lärt mig att det endast var betyget som var av värde). Men jag blev ganska duktig, jag satt hemma med min jättetjocka historiebok som jag hade inhandlat själv och läste och läste om ryska revolutionen och andra världskriget. Jag gjorde bra ifrån mig, men ändå fick jag inte MVG. Jag blev ärligt talat helt förkrossad. Det kändes som att allt jag gjort under terminen varit förgäves. Jag kunde inte alls se värdet av hur mycket jag hade lärt mig, jag hade ändå stämplats med "misslyckat".
När jag började ettan hade jag därför en liten tanke om att välja till en historiakurs på mina individuella val. Men så kom jag på att jag ju skulle betygsättas i det och inte kunna räkna bort det betyget, så jag slängde den tanken i soptunnan.
Jag insåg inte vad värdet av kunskapen kunde vara i förhållande till värdet av det eventuella betyget. För det har man ju lärt sig, att det är betyget som räknas.
Skolan måste ta bättre till vara på elevers vilja att lära sig, och det kan bara åstadkommas genom att en högre dos av ansvartagande och inflytande finns att tillgå för dem. Skolan måste erbjuda en mer varierad utbildning där man får känna efter själv vad och hur man vill lära sig av istället för att någon annan bestämmer det åt en. Man måste också få känna en trygghet i att det man gör är okej och duger, annars kommer man aldrig kunna få ut någonting annat än betyg ur skolan. Man kommer aldrig kunna få ut mesta möjliga kunskap, vilja att lära sig, kreativitet och nyfikenhet.
Man kommer aldrig våga prova eftersom risken är alldeles för stor att man misslyckas.
Och det är lite det här jag har känt med samhäll. Jag valde natur för att jag ju var bra på de ämnen, inte för att de intresserade mig. Om jag valde samhäll, vilket för det första ansågs vara ett misslyckande bara det, skulle jag kanske få dåliga betyg eller något. (Som om brist på intresse skulle leda mig till bra betyg inom naturvetenskap...) Vad jag ansågs vara "bra" på sattes före mitt intresse, utan att jag alls märkte det själv.
Men mina betyg får bli hur dåliga som helst, jag får ha hur mycket sämre möjligheter till andra utbildningar som helst, jag vill få ut något mer av min gymnasietid.
En stilla revolution mot allting jag brukade vara.
Först och främst: Natur eller samhäll?
Tänk om jag bara kunde trycka på knappen samhäll och snipp, snapp, snut så var den jobbiga sagan slut och jag levde lycklig i alla mina dagar.
Jag vill inte lämna min klass, det är nog mest det. Den är bäst.
Sedan: Segling 2009 också eller inte?
Jag kan tyvärr inte riktigt bara vänta och se eftersom min sommar balanserar på om jag ska segla några mästerskap, och isåfall vilka, eller inte.
Nåja, det är inte så bråttom. Natur blir det fram till och med v.7 för att sova, leva, äta, tänka, plugga och umgås på saken.
För er som jag tjatar massa på om det: Jag behöver bara massa rådgivning! Så jag pratar med alla jag kan.
Seglingen är så sett ett större problem. Jag vet inte riktigt när jag behöver bestämma mig, och när jag får reda på det blir jag säkert bara förvirrad och går in i väggen.
Föresten, jag har massa grejer på gång. Det är jättekul. I och med uppstarten av Amnesty-gruppen på Donner är det en hel del att greja med. Det gäller allt från att kolla i vilken sal vi kan hålla mötet i och hur vi ska informera om det till vilka som ska baka och vad vi egentligen ska stå där och säga. Men det kommer bli grymt!
Sedan har jag gått med i en UNICEF-grupp i Göteborg så nästa vecka ska jag på ett möte inför året :)
Elevinflytandegruppen på skolan ska dessutom komma igång hyfsat snart, hoppas jag.
Dessutom måste jag tillägna några meningar åt Mikael eftersom han uppenbarligen läst bloggen väldigt troget och ringde mig idag och var chockad över att jag skulle "sluta på Donner". Vi har haft samma tankebanor om det där. Och så har han varit borta en månad. Så det ska bli kul att träffa honom igen!
Naturare goes samhällare?
För de som inte redan visste det kan jag tala om att jag läser naturvetenskap på Donner. Förvisso har vi hittills bara läst kärnämena, men under hela hösten har jag haft en viss lycka inför varje samhällskunskapslektion och ett visst hat inför varje naturkunskapslektion.
Jag vet helt enkelt inte om natur är min grej. Det har aldrig intresserat mig avsevärt, men jag hade ju bra betyg så varför läsa något annat? Samhäll är ju bara för de inte lyckades komma in på natur.
EH. Om jag hade tänkt igenom mina val innan hade jag insett att jag skiter i hur jorden skapades, och struntar i hur mycket en kolatom väger. Helt enkelt: hur saker och ting hänger ihop ur ett naturvetenskapligt synsätt intresserar mig inte.
Däremot hyser jag ett stort intresse för hur människor har det runt om i världen. Hur de lever och hur det blev just så.
Det behöver kanske inte råda jättestora motstridigheter mellan detta, men det är min helhetsbild som jag inte känner stämmer överens med ämnena jag, om jag inte byter då, kommer tillbringa mina kommande 2 och ett halvt år med att plugga. Även om jag inte tycker att det verkar så svårt att jag inte skulle klara av det känns det inte rätt. Jag ska inte gå tre år på gymnasiet med enda syfte att få bra betyg, jag vill få med mig något mer. Kunskap och insikt i sånt som intresserar mig, även om jag just nu är rätt kass på just de ämnen som kan ge mig det.
Nåja, imorgon ska jag träffa ansvarig för naturverksamheten och prata igenom det. Kan nog vara givande, känner inte att jag ska ta något beslut om det här för snabbt, även om jag gått och tänkt på det i nästan ett halvår.
Nu ska jag kika på poängplaner för samhällsvetenskapsprogrammet (långt ord!). En läskig sak är föresten att jag kanske inte kan gå kvar på Donner.
Snö och oengagerade klassisar.
Väl framme vid skolan var jag ungefär 20 minuter sen eftersom Älvsborgsbron varit packad med trafik i det det dimmiga vintervädret, vilket är väldigt mycket för att bara ha missat första bussen. Och för att inte riskera mitt liv tog jag inte den branta, och numera även isiga, lilla stigen upp mot skolan utan trapporna. Jag kunde verkligen se framför mig hur jag halkade till, föll och rullade hela vägen ner till gatan och blev en sån där snöboll i teckande filmer som krashade mot marken och blev lerig (för där fanns det ju ingen snö kvar).
Nåja, vi hade klassråd. Lite pinsamt att komma sent eftersom jag är så noga med att vi ska ha dem. Goda kakor i alla fall, särskilt de söta mini-pepparkakorna, de åt jag en hel del av. Det diskuteras lite vad den framtida elevinflytandegruppen (som jag troligtvis ska ingå i, woho :D) ska syssla med.
Jag blir lite sur på min klass. Ingen bryr sig ett bajs om att vi aldrig får vara med och diskutera hur vi ska lära oss saker och ting, dvs upplägg och typ av uppgifter. Inte för att andra skolor får det kanske, men för att det vore väldigt bra. dessutom har det funnits tillfällen då vi varit väldigt missnöjda med vissa saker, men ingen är beredd att göra någonting åt det.
Töntiga saker som får mig att känna mig väldigt rolig.
Sara. säger:
Wooooow föresten, fick du Fridas mejl på FC? Visst känns det konstigt att det står att vi ska ha kemi med Martina?
Nicole säger:
javet!!! Läste de förrut
Sara. säger:
Vem är Martina liksom?
(Fridas mejl handlade om att en presentation skulle ske på en av våra kommande kemilektioner vilka vi aldrig haft förut men uppenbarligen börjar med i januari.)
Sara. säger:
Och vad är kemi liksom?
En musikhistoria.
Det är inte mycket att ha, men det är intressant att se hur min smak har pendlat. Samlingen består av ca 13 album och första är väl från när jag var 8 år eller något i den stilen, vilket tyder på hur extremt lite jag lyssnat på musik fram till för drygt ett år sedan.
De allra första tror jag är Bubbles. Vid den tiden ingick jag, Linn, Louise, Elnaz och en till medlem, som då och då byttes ut, i något slags wannabe-Bubbles-gäng. Vi brukade göra uppträdanden då vi mimade till låtarna, och en gång deltog vi en tävling skolan hade. Jag minns att vi tyckte att vi var hur grymma som helst tills vi sett de andra deltagarna. Vi fick inte direkt någon placering med hysterin kring Bubbles fortsatte med allt från lyssnande och sjungande till förföljelse på högsta nivå eftersom de bodde i vårt område.
Men det dog ut, och ersattes under några år av tillfälliga hyllningar till något band som varit med i Melodifestivalen och som jag hejat fanatiskt på. Först ut tror jag Sarek var. Ni vet de den där gruppen som hade typ nyckelharpor och sjöng om medeltiden. Ungefär. Tanken är fruktansvärt skrattretande, vilket på omslaget bekräftas med de två fronttjejerna iklädda pälsklänningar och svarta högklackade stövlar. I bakgrunden ler de två svartklädda nyckelharpsspelarna (tänk att jag till och med kommer ihåg vad det var för konstigt instrument de hade). Låten vi fastnat för var "Genom Eld och Vatten" och när jag nu lyssnar på den funderar jag på varför jag inte konverterade till samerna när jag ändå var i den vevan. Lite för mycket techno kanske, här har vi medeltiden goes gothiadiscot kan jag tala om... Nej, nog om dem (jag spyr snart). Eller en sak till; på insidan pryds fodralet av autografer och smileysar, vilket ju knappast gjorde saken sämre.
Näst ut är Afrodite. De vann Melodifestivalen med "Never Let It Go" och jag köpte skivan och lyssnade på endast Never Let It Go i säkert en månad. En stor, rispig fläck avslöjar att jag försökt ta bort prislappsklistret med aceton.
Nej men åh, vad trevligt. Hittade just ett Jimmy Jansson-album. Jag ryser på tanken att ha studsat omkring till låtar om att gunga. Jag minns att min bästa kompis Linn blev jättesur när jag köpte den, för hon hade tänkt köpa den (kan inte riktigt se problemet i att båda har den). Usch, jag får trösta mig med att jag minns att perioden inte var särskilt långvarig.
Nu så, här kommer något acceptabelt för en 11-åring. Shebang, en, enligt Wikipedia, punkpop-duo. Var punken kommer in har jag dock lite svårt att se. Låter lite som Sahara Hotnights, men med en betydligt ungre målgrupp. Smått piercade och tatuerade poserar de i en gammal bil och även denna är signerad. Ena signaturen är "Yohanna" och jag vet att jag tyckte att det var sjukt coolt att hon stavade sitt namn med Y. Så här i efterhand visar det säg att ingen i bandet hette varken Yohanna eller Johanna.
I femman började jag också lyssna en hel den på Evanescence. Jag tyckte de var svinbra men mamma tyckte att det var lite för "mörk" musik. Nåja, så här i efterhand måste jag erkänna att jag gillar dem på något sätt. Särskilt My Immortal.
Det hela fortsatte med The Rasmus, något finsk band av något slag som, om jag minns rätt, slog igenom rätt hårt med låten "In The Shadows". Eller så är det bara jag som har dålig koll, vad vet jag.
Här hade jag också en förhållandevis lång period som Avril Lavigne-fan. Även Kelly Clarkson och Pink fick vara med lite grand.
När jag började sjuan profilierade jag mig under en kort period med någon slags wannabe pop/punk-stil. Det är inte direkt något jag är stolt över men nu är det så längesedan att jag kan acceptera att det hänt. Problemet låg väl heller inte direkt i klädseln eller förändringen i sig utan snarare i hur dåligt bemött jag blev med den. I alla fall; i samband med det lyssnade jag faktiskt inte så mycket på musik men det fick jag liksom veta att man skulle göra, så lite smått desperat halkade jag in på Nightwish och Within Temptation-spåret utan att lyssna särskilt mycket på dem.
Nog för att musiken är annorlunda, men dålig vettefan. Den är lite intressant.
Sedan dröjde det ett tag. Jag var en stor motståndare till Håkan Hellström och höll på att dö varje gång jag hörde hans falska toner (vilket jag förövrigt aldrig gjorde). När några i min klass sa att jag inte hade någon musiksmak började jag lyssna lite på Nelly Furtado och liknande.
Jag minns en gång när jag var hemma hos Anna, i början av nian tror jag det var, och lyssnade på Arctic Monkeys eller Mando Diao eller något i den stilen. Jag minns att jag fick värsta kicken och älskade det. Sen dröjade det i och för sig tills julen för ett år sedan, då jag fick min iPod innan jag kom igång och faktiskt började lyssna på musik på riktigt.
Så nu är dett typ Håkan, Kent, Hello Saferide, Arctic Monkeys, The Kooks, Mando Diao, Broder Daniel, Ida Maria, Kate Nash och ganska mycket annat som gäller. Och massa nytt senaste dagarna :)
Smakprov på sena timmar, Kent och defenitivt för lite sömn.
Om du ser mig i ögonen,
ser du blodstänk i en vattenpöl.
Ord på ett trasigt papper,
tårar i ett torrt öga.
Ser du på mig,
ser du en vägg av ursäkter.
En dröm om något annat.
Och ser du mig djupt i ögonen,
och jag blundar,
så ser du ändå mig.
Så för dig,
kan jag aldrig gömma mig.
Ikväll ska jag lägga mig tidigt, dvs nu, för att undvika såna här små missöden.
Jag och det här med modern teknik. Inte ens Bop-it klarar jag av.
Nä, jag får helt enkelt sura och hoppas att mamma glömt att hon skulle förhöra mig på spanska.
Förövrigt så är Bop-it Niclas leksak som fungerar ungefär som ett koordinations-, motorik- och reflex-test. Självklart sög jag på det med. Eller nej, till slut fick jag ju faktiskt score 11! Kanske att jag ska få till det med både musiken och inlägget till slut.
Jag har ju dessutom fastnat i någon slags sitta-limmad-framför-datorn-till-kl 3-varje-natt-fas. Varför sluta med något så trevligt och hälsosamt? I och för sig är det inte helt och hållet frivilligt, det är bara min tidsuppfattning det är fel på. Vid tolv börjar jag alltid tänka att jag nog ska gå och lägga mig och så tänker jag lite grand på det och BANG!!!, plötsligt är kl 3 och för de som kan räkna så innebär ju det att det gott hela 3 timmar utan att jag varken märkt det eller fått något vettigt gjort.
Det här med att komma på namn...
Vad gäller namnrundorna hände det mig i helgen, och det har hänt förut. Dessutom har man ju hört om skräckexemplena då folk glömmer bort personen i frågas riktiga namn och endast kallar denne för vad som nu än började på samma bokstav och var fruktansvärt intressant.
Det är bland annat detta som gör facebook sjukt bra. Man slipper hitta på ett namn, och även om man inte alltid slipper skämmas för det (händer ju faktiskt att man hatar namnet man är döpt till, även om och kanske särskilt eftersom man inte kom på själv) så är det inte svårare än att stava till det för att bli och förbli medlem. Dessutom slipper man försöka luska ut vilka av knullrufs92, Annispannis eller killmyself som är ens kompisar.
Men allra senaste tillfället inträffade för bara några minuter sedan. Last.fm, med tips på musik (hittills har jag hittat massor så det rekomenderas starkt!), ville ha ett "önskat användarnamn" och heter man Sara behövs något av det lilla extra för att tillåtas bli medlem. Usch, jag såg framför mig hur jag gång på gång skulle behöva ångra namnvalet, som jag inte ens hade kommit fram till vid det här laget, alla gånger jag skulle bli tvungen att berätta om det för någon annan som också använde sig av sidan.
Något jag snabbt bestämde mig var defenitivt att skippa hela den kreativa delen då den alltid bara blir töntig, åtminstone för mig. Men bara "Sara" gick såklart inte för sig, och Saraaaaa eller liknande kändes aningen uttjatat.
Slutligen kollade jag upp hur många Saror det bor i Sverige. Hade velat ha hela världen, men kunde inte hitta några uppgifter på det. 60617 kvinnor och en man, visade det sig vara.
Så från och med nu kan ni även hitta mig på lastfm.se, och då som enav60618Saror, ett namn jag redan ångrar.
