AnnaochSara

 Men mest upp, såklart.

 Helgen började med att vi åkte hemifrån redan halv sju, eftersom pappa tyckt att det var onödigt att åka upp på fredagen. Jag sover större delen av vägen och halv nio anländer vi till Lommabukten. Vi lastar av båten och träffar Claes och Olivia och många andra roliga människor från andra delar av Sverige. Claes undrar om jag är laddad. "Nja.. Jag är nog mest laddad på att träffa alla roliga människor, dig till exempel!", svarar jag. "Ja, det skulle jag med vara" säger Claes, "om jag träffade mig själv alltså! Grymt laddad." 
 Efter rorsmansmötet hämtar jag rorsmansdecklarationen och går till min båt för att fylla i alla nummer på allt möjligt som ska fyllas i. Oavsiktligt lägger jag pappret på min mycket blöta båt, och det blir genast svårare att skriva på det. Tyvärr finns inget nummer på varken bommen eller roderbladet, så jag frågar Emma och Julia hur många siffror det ska vara, och hittar sedan på något liknande deras. När tanten i expeditionen börjar kontrollera anmälan överlämnar jag det hela åt pappa.

 Vi sticker ut och kör lite fart, jag och Emma kommer fram till att vi aldrig seglat i den vind som det är, 4-5 m/s, utan bara mer.

 Första racet blir otroligt långt på grund av vindbrist och med läckande självlänsar går jag tillslut i mål som 26:a med vatten upp till vad som känns som centerbordet. Seglingsledningen sjkuter upp apan, så jag lägger mig i Claes båt och seglar omkring med honom tills nästa segling blir av. Mycket trevligt! Vi snackar om allt möjligt, och plötsligt träffar vi Claes kompis; "Claes! Vem ligger du med?"

 Det blåser dock inte mycket mer denna segling, utan de får avbryta och dra in oss efter kanske en timma.


Turning Torso

 Innan vi åker hotellet tar vi en sväng förbi Turning Torso, och sedan försöker vi äta bamba-potatisarna som serveras tillsammans med skinka i buffén. Jag äter bara bröd, och efteråt går vi till McDonalds för att Adam ska få äta. Jag, Emma och Åsa passar på att äta efterrätt, McFlurry. När jag och Emma ska beställa säger tjejen i kassan att det kostar 15 kr, fasten att det står 10 på en skylt. Jag klagar och pekar. Då får jag en ordentlig utskällning om att skylten är fel och att det är pajen, inte McFlurryn, som kostar 10 kr. Hjälp, tänker vi och skrattar.

 Vi möter upp Antonia och går och köper smällare och en konstig, men väldigt rolig, spray. Resten av kvällen tillbringar vi med att spraya på varandra, slänga smällare på varandra, mucka med turkar och spraya och kasta smällare på annat folk. Väldigt kul. När vi sitter på en bänk framför en underklädesbutik kommer en kille gåendes med sin tjej. De ställer sig mitt framför skyltfönstret och en skyltdocka med sexiga underkläder och gosar. Jag och Åsa ställer oss direkt bredvid dom och gör likadant. Killen blir förbannad, och om jag kommit på det i tid skulle jag frågat honom om han hade något emot lesbiska, men jag hann inte. Det hade varit sjukt kul.


Pehr, Adam, Antonia, Åsa


Åsa


Pehr, Åsa, Adam, Emma


Emma

 På vägen hem blir vi förföljda av några turkar som vill ha våra mobiler, och efter ett litet bråk med dem går vi upp till Pehrs rum för att kolla på film. Filmen suger, och halv tolv kommer vi på att vi kanske ska sova. Tyvärr komemr jag inte in på mitt rum, eftersom papporna är ute på "en 20-minuters promenad" (två timmar) och jag inte har någon nyckel, tillslut får jag tag på min smått berusade pappa som kommer och öppnar.

 Nästa dag börjar inte bra. Pappa följer motorvägen aningen förlångt, och i 200 åker vi till Lund och tillbaka innan vi slutligen kommer ner till hamnplan, i ganska lagom tid. Jag missar inte ens samlingen. Första racet blir inte heller någon succé. Jag kommer bland de sista, men bryr mig inte så mycket om det. Claes däremot, säger med tomatsås i mungiporna och ett ledset uttryck att det inte gick bra för honom heller, men tydligen kom han 20:a.

 Emma och jag snackar lite med Erik, som vunnit ett race, och äter lite.

 Nästa race steker jag och Emma ifrån Niclas som fan på första kryssen och hon rundar 1:a och jag 3:a. Tyvärr tappar jag av många olika anledningar väldigt mycket på andra kryssen, och efter att ha snurrat och kämpat mig i mål slutar jag  10:a, vilket ändå är väldigt bra.

 Nästa race seglar jag riktigt bra och kommer tillslut 11:a. Claes vann förövrigt det racet, grattis till honom.

 Inför sista racet låg jag 34:a, men sedan kom jag tredje sist på grund av en urusel start då jag bara fastnade i alla, och slutar totalt som 52:a. Ändå helt okej, och rätt bra för att vara jag skulle jag tro.


Claes

 Väldigt rolig helg :)
/sara

 Idag när jag kom hem från en hyfsad trevlig middag hos min mamma möttes jag av en svart, smal, ganska stor hund på vår parkering. Jag tittade mig omkring efter möjlig ägare, men i mörkret kunde jag inte se någonting annat levande än vår granne som lagade mat, och siluetten av hunden.
 Vems kunde det vara? Det är inte så ofta man träffar på hundar utan ägare, och om man nu gör det så är det säkerligen något fel. Hundar ska inte, brukar inte, får inte och vill oftast inte, springa omkring själva.
 Plötsligt kom jag på vem hunden kunde vara. Laika, om jag minns rätt. De som äger henne bor i närheten av oss, bara ett kvarter bort och dottern i familjen gick på skolan förra året. Jag har sett bilder av hunden på bilddagboken.
 Men jag var långt ifrån helt säker. Så medans hunden sprang fram och tillbaka längs gatan gick jag in på internet och kollade. Jo, nog kunde det vara den hunden i alla fall. Det var ju värt ett försök, jag hade ändå inget annat för mig.
 Så jag tog på mig min jacka och mina skor och gick ut genom dörren. Det var kyligt och blött i luften. Så när som på gatlyktorna som kastade reflexer i de vattenpölar som ännu inte torkat efter dagens värsta skur, var det riktigt mörkt. Det märks att det inte är sommar längre.
 Hunden kunde jag inte se till, men efter att jag stått en liten stund och skramlat med mina nycklar kom den springandes i full galopp. Jag lockade med mig henne runt husknuten, och vidare upp längs gatan.
 Plötsligt sprang hon in till en trädgård. Och ville inte alls komma tillbaka. Jag skramlade, visslade, ropade, lockade, skällde, klappade och knäppte, men hon kom inte. Precis när jag var ytterst nära att ge upp fick jag syn på den svarta siluetten bland rabatterna. Jag klappade och visslade allt jag orkade, och precis när den fått syn på mig sprang jag bortåt och ropade:
 "Laika! Kom då, Laika!"
 Och hon kom, hon sprang lekfullt efter mig och vidare förbi mig. Då fick hon syn på två katter som skrämt sprang in bland buskarna i ytterligare någon stackars grannes trädgård, och självklart sprang hon efter. Att jag inte tänkt på att hålla henne i halsbandet, eller nått. Det var ju sedan tidigare uppenbart att jag inte hade och göra med världens lydigaste hund.
 Till slut kom hon springandes från andra änden av gatan, och jag blev väldigt lättad. Jag hade verkligen inte tänkt att ge upp, då skulle ju allt tidigare jobb vara helt bortkastat, men jag hade verkligen ledsnat.
 Jag tog tag i hennes halsband och ledde henne in genom grinden till det lilla blåa hus där jag trodde att hon kanske bodde. Jag knackade och ringde på, men ingen kom. Nu började jag bli riktigt trött på det hela, men jag knackade och ringde på och bankade och till slut kom en man och öppnade. Jag hann inte ens fråga om hunden var deras, innan han utbrast:
 "Men oj! Har hon sprungit ut igen? Tack så hemskt mycket!"
 Hon verkade ha rymt förut, och han var glad att jag hittat henne och tackade och frågade var jag bodde osv.

 Vaddå dagens goda insats?
/Sara

LAIKA

 Som vanligt var det dags att segla i helgen, och denna gången var det ett träningsläger i Lerum för de som var intresserade av seglargymnasiet. Jag, Emma, Åsa, Antonia m.fl. bestämde oss i torsdags för att åka dit.

 Samlingen ska vara kl 10.00 och då ska man vara helt klara. Jag ska åka dit med Åsa, och hon är inte precis den som kommer en halvtimme tidigt för säkerhetens skull, snarare den som kommer en timme eller två sent. Hon brukar alltid komma precis till rorsmansmötet, vilket ofta är aningen sent. Men hon brukar hinna ändå.
 De ska hämta mig kl halv 10 bestämmer vi. Kvart i början jag bli lite orolig. Det tar en halvitmme till Lerum. Jag ringer och frågar henne, de är på väg. Snart. Till slut kommer vi i alla fall iväg, och efter att ha åkt fel en gång kommer vi ner till sjön Aspen.
 De går gäss på vattnet. På Aspen! Jag vet att ni inte tror mig (det blåser aldrig på Aspen och alla hatar den vidriga lilla sjön där man förövrigt en gång hittade ett lik), men det blåste faktiskt riktigt mycket. 



 Vi är ca 10 e-jollar (+ Frida och Sofia i 29:er), och ingen vill gå ut. Därför ska vi köra matchracing med de gamla tvåkronorna. Jag, Frida och Emma bildar snabbt  Team FES och börjar rigga en av båtarna. Seglena ligger dränkta i ruttna vattenpölar (undra hur länge de legat där) och allt är allmänt skobbigt, men, vi är ju selgare, så vi bryr oss itne om det utan sjösätter efter Antonia, Patrik och Erik. Ledarna, Sara, Viktor och Pellan, varnar oss för att kapsejsa eftersom tvåkronorna är svåra att vända upp igen. Det dröjer inte länge fören just detta händer Antonia & co, men vi riggar vidare, hissar seglen byter ut rodret och ska precis segla iväg då vi upptäcker att vinden ökat ännu mer. Vi övertala Viktor att segla med oss.
 I början går allt prima. Vi seglar lugnt utåt med ytterst lite tryck, stor bubbla i storen och näst intill helt släppt fock. Vi slår och seglar vidare.

 Plötsligt smäller det till och vantet lossnar, masten går av, hela riggen flyger ivattnet och Frida med. Med en torrdräckt strl M, alldeles för stor i hals och armar, försöker hon simma ikapp oss men lyckas inte. Emma gapskrattar och slänger ut änden av skotet till henne, men hon får liksom inte tag i den. Frida ser riktigt rädd ut, och jag blir lite orolig att hon ska sjunka. 
 Efter några futtiga 20 cm-kast från Emma får Frida äntligen tag i skotet och vi dra upp henne i båten.
 Följebåten, med Sara och Pellan, håller på att hjälpa tvåkronan som kapsejsat så vi får vänta. Sedan drar de in oss och det tar en stund att få upp båtarna, men alla är lika glada för det.





 Sara föreslår att vi äter lunch och efter det håller rektorn för seglargymnasiet ett slags företal.
 På eftermiddagen sticker vi ut med bara tre båtar, och byter av lite. Jag bara badar och driver ifrån båten och kapsejsar fram och till baka, i lä och i lovart, när det är min tur, så jag håller mig istället till att prata med Pellan om hur gymnasiet fungerar. Verkar riktigt kul faktiskt.

 På kvällen ska jag, Emma, Frida och Sofia sova hos Sofia, som bor i Lerum. Vi går ner till Lerum Centrum (ohhhh) för att hyra film. På vägen ner hittar vi ett äppleträd med äpplen som ser otroligt goda ut. Vi når de inte, men Åsa kommer på den ypperliga idén att dra dit en stor sopptunna som jag och hon klättrar upp på. Därifrån plockar vi ner äpplen. En tant står i ett gathörn och tittar lite konstigt på oss. Plötsligt kommer de bilar. Snabbt hoppar vi ner, drar tillbaka soptunnan över gatan och springer vidare ner mot centrum. Med otroligt goda äpplen.



 När vi går över övergångstället stannar en brandbil coh släpper förbi oss. Vi har precis pratat om hur ruttet och litet Lerum är, och Åsa utbrister överraskat:
 "Men titta! De har brandmän med!"

 Vi hyr en skräckfilm, köper godis och Åsa prutar till sig 10 kr rabatt.

 Sedan gör vi i ordning där vi ska sova, och börjar sjunga singstar. Efter ett tag har vi oavsiktligt delat upp oss i två lag; de bra: Sofia (vi ska skcika henne till Idol nästa år!) och Frida vs. mig, Åsa och Emma (alla suger). Första tävlingen (eller vad säger man?) vinner Sofia och Frida med 14-0. Nästa vinner de "bara" med 12-2.
 Efter singstar plockar vi fram skräckfilmen, Excorsisten.
 Den börjar lite väl... icke-skräckfilm, om man säger så. halvvägs in i filmen är den läskig lite då och då, och mot slutet är den rätt bra faktiskt. Tills:
 "Don't you wanna fuck me anymore?!"
 Vi gapskrattar. Vadfan? Där förstörtes ju all stämning! Nu känns det mer som en hyfsat välgjord Scary-Movie. När filmen tar slut roar vi oss ett bra tag till med den frasen innan vi tillslut somnar.

 Jag hade liksom räknat med att det skulle blir skitvarmt om vi sov fem tjejer på golvet i ett ganska litet rum, så jag sover med bara påslakan. Tydligen har någon öppna fönstret och natten blir fruktansvärt kall.

 Morgonjogg kl halv 10. Det regnar, så vi skiter i det.
 Förmiddagspasset blir riktigt bra. Ganska långt, men lärorikt och lagom seröst. Dvs, rätt så oseriöst för vår del. Åsa och Emma testar att segla tillsammans i Åsas båt. De sjunker typ.
Sedan övar några av oss torrkapsejsning, vilket ger många, många blåmäken. Vid ett tillfälle då jag skulle hoppa över till andra sidan för att välta upp båten innan den välter runt helt, faller jag liksom ner på centerbordet och slår i högra knät stenhårt i självlänsen. Aj som fan.

Nästa gång tar jag det nog lite lugnare...
/Sara

 Denna veckan har vi temavecka, och man har sitt b-språk som tema så jag och Anna kommer inte vara tillsammans alls, eftersom hon har tyska och jag franska.

 I måndags hade vi i alla fall friluftsdag. Jag var trött både kropp och knopp (fyndigt värre) och gjorde urdåliga resultat. Mitt första längdhopp var skrattretande; 2.97. Mitt rekord är 3.90, så vad fan hände egentligen?
 Springningen gick inte heller särskilt bra, men det hade jag inget emot för det ledde till att jag bara hade tredje bästa tiden av tjejerna och därför skulle få slippa stafetten. Men nej, så tur skulle jag inte ha. Jenny hade ont i sitt ben och jag fick ta hennes plats.
 Vi som skulle springa var jag, Anna, Hampus och Anton. Hampus är sjätte bäst i sverige på 100 m, så vi hade goda chanser att inte komma allra sist (vilket vi gjort året innan eftersom vår klass är rätt kass på idrott över huvud taget), och Anton är också super-seriös friidrotts-människa.
Strax innan starten visade Hampus mig hur vi skulle växla. När han var ca 10 m bort skulle jag börja göra pippiliknande hoppsa-steg i sidled och sedan börja springa när jag fått pinnen. Aldrig, tänker jag, inför hela skolan?! Hampus övertygar mig till slut att det är bästa sättet och att han annars kommer springa över mig.
 Vi ska springa 4x100 m och Hampus tar första biten. Han drar ifrån direkt och jag får ett jätteförsprång som jag faktiskt lyckas hålla tills jag ska växla till Anna. Anna springer på bra, och växlar till Anton som drar ifrån ännu mer och vinner! Helt otroligt! Jag tror inte det är sant, det finns inte, det är inte möjligt! Alla gratulerar Anton och Hampus, och ingen märker mig och Anna.

 Sedan är dagen slut (11.00) och jag bestämmer mig för att vara snäll mot min mamma genom att äta lunch med henne. Hon lovar mig ett par jeans :)


 Igår och idag hade vi vanlig temavecka. Jag arbetar med Johanna i 9G och vi är riktigt grymma faktiskt. Gör i princip ingenting på hela dagarna och ändå är vi nästan klara. Magiskt! 
 Imorse lagade vi fransk mat; grönsakssoppa och Tarte Tatin (fransk äppelpaj). Det var faktiskt riktigt gott, och såhär gick det till:
 Jag och Jenny ska göra äppelpaj. Snabbt läser jag igenom första meningen i receptet och hinner uppfatta att man ska blanda mjöl, socker, smör och ägg. Sagt och gjort, jag blandar ner mjölet, sockret och ägget och ber Jenny hämta ett ägg. Samtidigt tar jag fram en spiralvisp och börjar blanda. Hela smeten fastnar på två sekunder inuti själva spiralen. Och den går inte att få ut. Vi väntar med smöret medans Jenny läser vidare i receptet. Då upptäcker hon ett stort fel. Vi skulle tydligen ha blandat mjöl, smör och socker, och sedan hällt i äggulan. Hoppsan hejsan, vi har gjort helt fel, så vi bestämmer oss för att slänga den gamla smeten och börja om på nytt.
 För att läraren, Catharina, inte ska se vårt stora misstag ställer vi in bunken  i skåpet under diskbänken och börjar med den nya smeten.
 Den nya smeten blir jättekletig innan vi ens hällt i äggulan och jag frågar varför. 
 "Har du haft i ägget än?" undrar Catharina.
 "Nej, inte än, men det är ändå såhär kletigt"
 "Vad har du haft i då?"
 "Bara mjölet, sockret och smöret"
 "Inte ägget?"
 "Neeeej, inte ägget"
 "Men varför ligger det äggskal på er diskbänk då?"

 Helvete. Aooooch. Skalen ligger precis bredvid bunken, bara att erkänna.


Puss och kram, skumbanan! /Sara

PS: ANNA HAR KLIPPT LUGG OCH DET ÄR SKITSÖTT!

Tänk om jag inte hade börjat segla?
Tänk om pappa inte hade tvingat ner mig varje tisdag coh onsdag när jag var nio år?
Trots att jag näst intill grät för att få slippa.
För att jag hatade det mer än någonting annat.

Nu älskar jag det, mer än någonting annat. Jag lever för att segla, och för att umgås med alla seglar-människor från olika delar av Sverige. Hur dåligt det än går har jag skitkul på tävlingar och träningar och andra tillfällen då man träffar allt folk.

Som i helgen, till exempel. Vad var det jag kom egentligen? 125, 126? Av 138. Riktigt jävla kasst faktiskt. Otrooooligt dåligt. Inte ens mina tusen anledningar till att komma dåligt räcker till att komma så jävla dåligt. Men jag hade skitkul! Fast jag måste erkänna att jag saknar att ligga sex-sju optimister i en enda stor klunga och bara prata mellan seglingarna. Eller kapsejsa varandras båtar eller segla två och två. Sånt är nämligen väldigt svårt nu med e-jollen, har jag märt. I bästa fall kan man prata tre personer, men oftast kan man inte höra vad den längst bort säger, så det blir mest två och två. Men det är trevligt ändå, i trevligt sällskap; Åsa, Emma, Claes, Adam, Carl, Gustaf, Pehr, Olivia, Amanda m.fl.

Men det roligaste på tävlingarna är nog ändå kvällarna.Det var synd att det bara var en enda kväll, men den räckte till ganska mycket ändå.
Efter att ha tagit ihop båten, packat ihop båten, bytt om, duschat och hängt upp blöta kläder begav vi oss till resturnagen. Efter att ha gått runt i en stor cirkel inne i stan hittade vi fram. Hälften av kullavikarna hade redan slått sig ner och beställt mat, så vi övriga blev lite efter. När vi ätit klart gick vi tillbaka mot hotellet. På vägen möter vi några små turk-barn som kastar basketbollar mot oss. Vi tar deras panka basketbollar och slänger dem i kanalen. Undra hur glada de blev av det.
Sen får vi syn på en av norrköpings fula, gula spårvagnar. Vi bara måste åka, så vi springer ikapp den och hoppar på. "Oj! Den ser ju ut som en buss!" tycker jag och några passagerare skrattar. Och när den sedan säger vilken som är nästa hållplats låter den som ett pendeltåg.
vi går tillbaka till hotellet, kastar lite is ur en is-maskin på varandra och börjar titta på Gangs of New York. Skittråkigt, tycker iaf jag och Emma, så vi går ut från tv-rummet tillsammans med Teddan. Efter ett tag kommer även Pehr, Åsa och Gustaf. Tillsammans går vi ner till skum-fontänen.
Skumfontänen är en hel vanlig fontän som någon hällt tvål i så att den skummat över helt. Överallt på himlen ovanför oss flyger skumtussar omkring, det ser lite ut som snö. Och gatlyktorna lyser sådär vackert på dem.
Det dröjer inte länge tills någon kastar skum på mig, och kriget har börjat. Men det finns ett preoblem, ett gasnka stort faktiskt. Om någon mular en med skum är det otroligt svårt att hämnas eftersom man itne kan springa med skummet utan att det blåser iväg. Så jag blir totalt drängt i skum i både munnen, övriga ansiktet och håret. Eeewwww. Känner mig skitäcklig, men jag de andra är åtminstone nästan lika skummiga de med.

Nästa dag blåser det lika mycket som sista seglingen dagen innan (skiiiiiitmycket, jag höll på att dö, kapsejsade och drunknade två gånger, och var övertygad om att blixten skulle slå ner på någon). Jag, som lyckats köpa två par krängbrallor i fel storlek, får låna Emmas våtshorts att ha under torrdräckten. De ger mig cellskräck och jag känenr mig jättefet, men det blir åtminstone lite skönare (!?) att kränga.

Ja, det var väl ungefär vad som hände i helgen. Eller en del av det iaf, och jag orkar inte skriva mer. PUSSHEJ!
/Sara, swe 3440 :D

Idag var Anna sjuk, så jag får helt enkelt berätta själv hur dagen i skolan var. (Mest för att fylla vår blogg lite mer, jag vet liksom inte riktigt vad jag ska skriva.)

Första lektionen är bild. Precis som förra veckan är jag sen och precis som förra veckan möter jag Anton på vägen upp för den snirkliga brandtrappan. Något säger mig att detta kommer hända även nästa vecka, och veckan efter det, men det behöver vi ju inte tala om.

Vår lärare Åsa, nu näst intill höggravid (jag såg det redan första dagen, men av artighetsskäl brukar man ju vänta lite med att fråga), säger att vi ska lämna människans kropp bakom oss, för att istället börja med människans ansikte.
Människans ansikte visar sig vara extremt svårt. I alla fall för oss som sitter vid vårt bord. Det är nästan som att vi tävlar om att måla sämst, eller i alla fall konstatera att vi målar sämst. Själv har jag nog aldrig målat något värre än det som ska förställa en galen tjej som sträcker ut handen. Möjligtvis handduken vi målade första veckan.
 "Skissa i 10 minuter" tycker Åsa.
Efter 1 ½ timme ändrar hon sig.
 "Skissa klart den här lektionen, och börja måla nästa"
Jahaja. Lycka till, jag är precis färdig med den där förbannade handen. Bara själva ansiktet kvar...

Munnen blir groteskt ful. Helt absurd för att vara ärlig. Jag kämpar med den tills lektionen är slut. Tills dess att man skulle varit klar med hela ansiktet...
Så jag skiter i att måla mer på munnen. Den får vara som den är. Målar snabbt två ögon och en näsa.

Det hela slutar med att Jenny får börja om på nytt, Malins människa får fyra ögon och Cassi stirrar surt rätt fram och övergår till att bara lyssna på sin iPod. Så högt så att vi andra kan passa på att lyssna samtidigt.

Nästa lektion är biologi. Med Andreas. Andreas är en lärare (?!) i 35-års åldern som spelar WOW, har varit brevbärare och tyckte att vi skulle ha islam-tema på klassfotot. Och som inte vet hur hjärnan tar emot nervimpulser. Inte illa pinkat för att vara biologilärare, må jag säga.
Han är i alla fall sämst. Vi lär oss ingenting. Han bara flummar runt och berättar i bästa fall lite saker som står i boken.
Men den här lektion, om jag minns rätt, liknade faktiskt en riktig lektion. Joho, tro det eller ej, men det är faktiskt sant. Först hade vi läxförhör ("Kolla inte på varandra, fråga inte varandra, det är individuellt!" Strax efteråt lämnar han klassrummet.), sedan gjorde vi en sida i ett häfte om örat, och sedan gick han igenom det vi gjort i häftet!!

Efter en något flummig och osammanhängande tekniklektion ("Ni ska jobba enskilt i grupper") har vi lunch. Friterad lax. Eeeewww. Det låter ju sådär, men visar sig smaka riktigt gott! Första gången på länge man blev hyfsat mätt i vår skruttiga bamba.

Svenskan flyter på som vanligt, matten med, och sedan har vi samhällskunskap. Den orkar vi verkligen inte gå på, så vi "jobbar hemma hos Sara(mig)" i sofforna utanför kuratorn. Men Andreas verkar inte bry sig. Särskilt inte när jag berättar om att Åsa hade skrikit: "Jo, en svart jävla neger!" i en affär, det tycker han var väldigt roligt gjort.

Jaa... Det var väl allt.
//Sara

Hmm.
Om det finns 9 miljoner människor i Sverige, hur många fiskar tror ni då det finns? Fler eller färre? Garanterat fler. Kanske... en sisådär 30 miljoner? Eller ännu fler? Ärligt, jag har ingen jävla aning, och vad omfattar egentligen fisk-Sverige?

När jag var 7 år letade pappa stolt fram ett av sina 40 år gamla, hemmabygda, akvarium. Han var väldigt stolt och visade oss och förklarade hur han hade byggt det. Smått imponerade övertalade vi honom att även köpa fiskar till det. Så vi åkte iväg till närmaste djuraffär och plockade på oss 16 fiskar i olika färger och storlekar, en pump, växter, fiskmat, håvar och annat som kunde behövas.

Första veckan gick sådär. Vi matade de varannan timme och akvariumet fullständigt svämmade över av de gula, röda och gröna, uppsvällda fiskmats-flaken. Pappa, som fick rengöra det, satte då en regel: mata fiskarna med pyttelite mat max en gång per dag. Vi klarade det hyfsat.
Jag minns att vi hade skaffat en guppie-hane och en guppie-hona, just för att vi skulle få en liten farm med gubbie-bebisar. Vi lyckades en gång, men då åt en av de större fiskarna upp bebisarna innan de ens hunnit bli bebisar.
Vi hade också en "eldstjärt". En svart fisk med röd stjärt helt enkelt. Fräckt, tänkte vi, men nehe, eldstjärten åt upp alla de andra fiskarnas fenor så att de så småningom dog.
Lite senare köpte vi en "damsugare" i miniatyr-storlek. Den dog det ögonblick vi släppte ner den i vårt övergödda, äckliga, varma, smutsiga så kallade akkvarium.
Efter några veckor var inte fiskarna sådär himlans roliga längre. Särskilt inte när de stod på mitt rum, vilket gav mig ansvaret att mata dem. Jag glömde det alltid, men de klarade sig hyfsat ändå.
När min kompis Cassi skulle resa till Thailand behövdes någon som kunde "passa" hennes guldfiskar. Jag ställde upp direkt, men hon var aningen skeptisk, så som mitt akvarium såg ut och så som mina egna fiskar verkade må. Hon spolade ner dem i toaletten istället.
Nej usch, fiskarna var verkligen bara jobbiga. Inte alls sådär färgglada och präktiga som i akvariumet i djuraffären, och det värsta var att de ju aldrig ville dö. Jag slutade mata dem helt.
Efter 2 år utan mat spolade jag ut dem i toaletten. Äntligen fisk-fri.



Det du Claes, det hade du bergis ingen aaaaaning om!

Grattis på namnsdagen Sara Gisela, min kära kollega, klasskamrat, konkurrent, vän!