AnnaochSara

 Idag när jag kom hem från en hyfsad trevlig middag hos min mamma möttes jag av en svart, smal, ganska stor hund på vår parkering. Jag tittade mig omkring efter möjlig ägare, men i mörkret kunde jag inte se någonting annat levande än vår granne som lagade mat, och siluetten av hunden.
 Vems kunde det vara? Det är inte så ofta man träffar på hundar utan ägare, och om man nu gör det så är det säkerligen något fel. Hundar ska inte, brukar inte, får inte och vill oftast inte, springa omkring själva.
 Plötsligt kom jag på vem hunden kunde vara. Laika, om jag minns rätt. De som äger henne bor i närheten av oss, bara ett kvarter bort och dottern i familjen gick på skolan förra året. Jag har sett bilder av hunden på bilddagboken.
 Men jag var långt ifrån helt säker. Så medans hunden sprang fram och tillbaka längs gatan gick jag in på internet och kollade. Jo, nog kunde det vara den hunden i alla fall. Det var ju värt ett försök, jag hade ändå inget annat för mig.
 Så jag tog på mig min jacka och mina skor och gick ut genom dörren. Det var kyligt och blött i luften. Så när som på gatlyktorna som kastade reflexer i de vattenpölar som ännu inte torkat efter dagens värsta skur, var det riktigt mörkt. Det märks att det inte är sommar längre.
 Hunden kunde jag inte se till, men efter att jag stått en liten stund och skramlat med mina nycklar kom den springandes i full galopp. Jag lockade med mig henne runt husknuten, och vidare upp längs gatan.
 Plötsligt sprang hon in till en trädgård. Och ville inte alls komma tillbaka. Jag skramlade, visslade, ropade, lockade, skällde, klappade och knäppte, men hon kom inte. Precis när jag var ytterst nära att ge upp fick jag syn på den svarta siluetten bland rabatterna. Jag klappade och visslade allt jag orkade, och precis när den fått syn på mig sprang jag bortåt och ropade:
 "Laika! Kom då, Laika!"
 Och hon kom, hon sprang lekfullt efter mig och vidare förbi mig. Då fick hon syn på två katter som skrämt sprang in bland buskarna i ytterligare någon stackars grannes trädgård, och självklart sprang hon efter. Att jag inte tänkt på att hålla henne i halsbandet, eller nått. Det var ju sedan tidigare uppenbart att jag inte hade och göra med världens lydigaste hund.
 Till slut kom hon springandes från andra änden av gatan, och jag blev väldigt lättad. Jag hade verkligen inte tänkt att ge upp, då skulle ju allt tidigare jobb vara helt bortkastat, men jag hade verkligen ledsnat.
 Jag tog tag i hennes halsband och ledde henne in genom grinden till det lilla blåa hus där jag trodde att hon kanske bodde. Jag knackade och ringde på, men ingen kom. Nu började jag bli riktigt trött på det hela, men jag knackade och ringde på och bankade och till slut kom en man och öppnade. Jag hann inte ens fråga om hunden var deras, innan han utbrast:
 "Men oj! Har hon sprungit ut igen? Tack så hemskt mycket!"
 Hon verkade ha rymt förut, och han var glad att jag hittat henne och tackade och frågade var jag bodde osv.

 Vaddå dagens goda insats?
/Sara

LAIKA