AnnaochSara

  Knappt ett och ett halvt dygn har gått sedan jag igår morse packade klart min väska minuterna innan jag fick springa iväg till bussen. Iklädd regnkläder, stövlar, en proppfull ryggsäck och sovsäck på släp tog jag mig sedan hemifrån mig till Vettlestugan, en bit utanför Angered, vilket är en resa på drygt en timme. Kände mig som världens största idiot och fick skavsår redan vid andra bussbytet.
  Om än lite sent kom jag i alla fall till slut fram, och eftersom jag inte var allra sist var det inget problem. Något som däremot var väldigt jobbigt var regnet och det dåliga vädret som följde oss under hela dagen.
  Men efter att ha vandrat i knappt tre(!) timmar under vilka vi både åt lunch, pausade, tappade bort oss och gick fel, kom vi slutligen fram dit vi skulle slå upp våra tält. Jag och Sofie skulle sova i ett av Astrids tält och lyckades resa det hyfsat problemfritt.
  När vi väl fått upp tälten var vi inte bara trötta och dyngsura, utan även smått sura och fulla av hemlängtan. Vi knödde ihop oss i vindskjulet och där satt vi ett tag och räknade timmarna tills regnet skulle sluta. Vissa funderade på att bada, för mycket blötare kunde vi knappast bli. Vi lekte också en del sånglekar och har upptäckt några nya talanger bland naturarna; Frida och Hampus. 

  F: "You BREAK me uuuuup...!! Nej, det var fel?"

  H: Give me your HAND, give me all of your... äsch vafan."

  Benjamin(domare): EN låt på... S!
  H: Sala-lalalala... (alla gapskrattar) Ja, men det där var Jason Mraz-låten! Fast med S i början, dådå."

  Oavsett kvalité på stämbanden; stört sköna!
  Någon timma senare; dags för mattävling. Reslutaten får vi reda på i morgon och någonting säger mig att vår "Lax à la Hajk" kommer placeras högt. Annars blir jag i alla fall sur, för det var sjukt gott!
  Mer sång, mer prat, spökhistorier, grillning, godis, sovsäckar och annat mer eller mindre mysigt kantade kvällen och största delen av natten. Vid något tillfälle bestämde jag och Sofie oss för att sova, men gav upp efter en timmes prat och gick ut igen. Vid halv fyra blev vi fruktansvärt sugna på grillade marshmallows och gjorde därför upp en ny liten eld tillsammans med Mikael och Louise och satt där i någon timma. Sedan sov vi, denna gången i ett annat tält, och begav oss sedan iväg hemåt efter frukost. Då hade jag dessutom hunnit lära mig Blinka lilla stjärna och introt till Seven Nation Army på gitarren vi hade till vårt förfogande, någonting jag är mycket stolt över.
  Väl hemma la jag mig och tittade på Vänner, men somnade på tredje avsnittet och sov i en dryg timma innan jag vaknade halvsvettig och med en smak i munnen både av rök, tält, regn och vått godis sedan natten men också pannkakorna som var det första jag högg in på när jag kommit hem. Så nu ska jag borsta tänderna och sedan sova lite till. Kanske packa upp min väska, ew.

  På SMHI's hemsida är Sverige som ett enda stort, grått moln från vilket det på vissa ställer faller små regndroppar.
  Känns gött inför Donnerhajken imorgon.
 
  För en dryg minut sedan upptäckte jag att jag tappat bort packlistan. Kändes också gött. Jag brydde mig inte ens om att leta eftersom något sådant fjanteri minsann aldrig hjälpt mig. Jag har aldrig hittat något ändå, om inte utan mening. Som tur är stillade Sara Stjernlöf min svagt ökande ångest inför morgondagen och skrev av den. Tack, nu ska jag bara påbörja själva packandet. Klockan halv nio dagen innan, jag gillar att jag är ute i god tid och så. Sånt känns alltid gött.

  En annan sak som känns gött är att klassen verkar bättre. Idag intervjuade vi busschaffisar, men smått motvilligt måste jag erkänna att de flesta av våra fördomar mot dem stämde, trots att syftet med projekten är att ett möte med de man känner sig olik ska bevisa motsatsen. Var i alla fall i en go grupp och vi hade trevligt. 

 Segling blir det dock inte mycket av nu för tiden. Folk börjar till och med sakna mig, vad jag förstått! Känns gött. Värst vad allt känns gött helt plötsligt, det är faktiskt inte så sant. I alla fall, jag är på g. Jag vilar mig i form, så är det bara. Ska träna lite på torsdag är det väl tänkt och sedan blir det elitserie. Och vi får väl se hur det går...

  Det är egentligen ingen som klagat högt på mina dåliga uppdateringar, men att se att ett fåtal besökare faktiskt ägnar bloggen ett öga varje dag ger mig lite dåligt samvete. Ett inlägg om JEM är på väg, men det tar tid.

 Och mycket har hänt sedan senaste inlägget, bland annat har jag nu börjat gymnasiet. Naturvetenskapliga programmet på Donner, för att vara mer exakt.
 Och ja, vad kan jag säga? Efter två lära-känna-varandra-dagar är jag redan trött på vad jag borde kalla min klass. Antalet intressanta människor är minst sagt begränsat, och med det menar jag inte att någon är otrevlig eller dum på något sätt, men inte heller tillräckligt trevlig och öppen för att väcka något intresse i mina ögon. Och efter tre högstadieår med 9F vill jag så himla gärna hamna i en kalss jag verkligen gillar. 
 Men vad hade jag förväntat mig? Det båda var precis det här och absolut inte det här. Jag visste att klassen skulle vara proppad med mvg-barn, men vad som är ett mvg-barn finns det många definitioner på. Jag hade hoppats (inte trott, men verkligen, verkligen hoppats) på engagerade och pratglada människor, men det enda intrycket de gett på mig är att det här är människor som skrivit mvg på alla prov sedan sjuan, varför deras forna lärare inte kunde ge dem något annat betyg trots att de kanske aldrig öppnat munnen på en lektion i något annat syfte än att svara på en fakta-fråga.

 Ni förstår, eller om inte annat så har jag försökt få er att förstå.

 En vecka till, hajk och anrda aktiviteter, sedan kommer jag i värsta fall börja fundera på att byta. Usch.

 

  Okej, jag erkänner: jag borde bloggat mer. Undantag: Frankrike, men nu har jag varit hemma i nästan två veckor och bloggat en sisådär en gång.
  Inte för att något särskilt anmärkningvärt har inträffat, men det gör det ju aldrig.

  Imorgon vid 9-tiden (lär bli 12) påbörjar vi i alla fall resan till Italien, varför pappa nu tjatar på mig att gå och lägga mig. Förstår han inte att det här är taktiskt? Är jag vaken onödigt länge nu kommer jag förhoppningsvis att sova det mesta av tiden jag ofrivilligt måste spendera i bilen på väg dit.

  Inför själva EM:et har jag tvärtom ingen som helst taktik. Jag borde vara hundra gånger mer seriös, men jag ser mest fram emot det sociala, då jag är fullt medveten om att jag inte kommer vilja veta om det resultatmässiga. Det ska blåsa 9 m/s, och med kondition och styrka på noll efter Frankrike ser jag mina chanser att ens utvecklas som totalt (fyndigt nog;) bortblåsta. 
  Det låter pessimistiskt, men det är det inte. Det är bara utan förväntningar.

  Tränat har jag dessutom verkligen inte gjort. Eller jo, jag kan påstå att jag gjort det. I tisdags seglade jag upp till Vrångö med Emma och sov där. Och nästa dag seglade jag därifrån, vilket var näst intill outhärdligt. Jag saknade Emma huuur mycket som helst! Nej, jag skojjade bara. Grejen var att det verkligen inte blåste någonting alls, och mitt enda sällskap, förutom den ständigt stekande solen som aldrig ville gå in bakom ett enda jävla litet moln, var en ilsken geting. Och som om det inte räckte kunde jag matt konstarera att mina självlänsar läcker lika mycket som förut.

  Idag har jag förövrigt införskaffat två böcker om feminism. Det låter kanske lite udda, men grejen är att jag går runt och hatar dessa aktivister med orakade ben utan att egentligen veta till hundra procent varför. Känner dock att båda böckerna är för feminism, men så lättövertalad är jag inte.

  Vilket oooerhört intressant inlägg, hoppas ni har antecknat allt. Tack och hej, leverpastej!