En musikhistoria.

  Sitter och tittar igenom ett gäng gamla skivor jag just hittade i ett dammigt skåp i skrubben under trappan. 
  Det är inte mycket att ha, men det är intressant att se hur min smak har pendlat. Samlingen består av ca 13 album och första är väl från när jag var 8 år eller något i den stilen, vilket tyder på hur extremt lite jag lyssnat på musik fram till för drygt ett år sedan.
  De allra första tror jag är Bubbles. Vid den tiden ingick jag, Linn, Louise, Elnaz och en till medlem, som då och då byttes ut, i något slags wannabe-Bubbles-gäng. Vi brukade göra uppträdanden då vi mimade till låtarna, och en gång deltog vi en tävling skolan hade. Jag minns att vi tyckte att vi var hur grymma som helst tills vi sett de andra deltagarna. Vi fick inte direkt någon placering med hysterin kring Bubbles fortsatte med allt från lyssnande och sjungande till förföljelse på högsta nivå eftersom de bodde i vårt område.
  Men det dog ut, och ersattes under några år av tillfälliga hyllningar till något band som varit med i Melodifestivalen och som jag hejat fanatiskt på. Först ut tror jag Sarek var. Ni vet de den där gruppen som hade typ nyckelharpor och sjöng om medeltiden. Ungefär. Tanken är fruktansvärt skrattretande, vilket på omslaget bekräftas med de två fronttjejerna iklädda pälsklänningar och svarta högklackade stövlar. I bakgrunden ler de två svartklädda nyckelharpsspelarna (tänk att jag till och med kommer ihåg vad det var för konstigt instrument de hade). Låten vi fastnat för var "Genom Eld och Vatten" och när jag nu lyssnar på den funderar jag på varför jag inte konverterade till samerna när jag ändå var i den vevan. Lite för mycket techno kanske, här har vi medeltiden goes gothiadiscot kan jag tala om... Nej, nog om dem (jag spyr snart). Eller en sak till; på insidan pryds fodralet av autografer och smileysar, vilket ju knappast gjorde saken sämre.
  Näst ut är Afrodite. De vann Melodifestivalen med "Never Let It Go" och jag köpte skivan och lyssnade på endast Never Let It Go i säkert en månad. En stor, rispig fläck avslöjar att jag försökt ta bort prislappsklistret med aceton.
  Nej men åh, vad trevligt. Hittade just ett Jimmy Jansson-album. Jag ryser på tanken att ha studsat omkring till låtar om att gunga. Jag minns att min bästa kompis Linn blev jättesur när jag köpte den, för hon hade tänkt köpa den (kan inte riktigt se problemet i att båda har den). Usch, jag får trösta mig med att jag minns att perioden inte var särskilt långvarig.
  Nu så, här kommer något acceptabelt för en 11-åring. Shebang, en, enligt Wikipedia, punkpop-duo. Var punken kommer in har jag dock lite svårt att se. Låter lite som Sahara Hotnights, men med en betydligt ungre målgrupp. Smått piercade och tatuerade poserar de i en gammal bil och även denna är signerad. Ena signaturen är "Yohanna" och jag vet att jag  tyckte att det var sjukt coolt att hon stavade sitt namn med Y. Så här i efterhand visar det säg att ingen i bandet hette varken Yohanna eller Johanna. 
  I femman började jag också lyssna en hel den på Evanescence. Jag tyckte de var svinbra men mamma tyckte att det var lite för "mörk" musik. Nåja, så här i efterhand måste jag erkänna att jag gillar dem på något sätt. Särskilt My Immortal.
  Det hela fortsatte med The Rasmus, något finsk band av något slag som, om jag minns rätt, slog igenom rätt hårt med låten "In The Shadows". Eller så är det bara jag som har dålig koll, vad vet jag.
  Här hade jag också en förhållandevis lång period som Avril Lavigne-fan. Även Kelly Clarkson och Pink fick vara med lite grand.
  När jag började sjuan profilierade jag mig under en kort period med någon slags wannabe pop/punk-stil. Det är inte direkt något jag är stolt över men nu är det så längesedan att jag kan acceptera att det hänt. Problemet låg väl heller inte direkt i klädseln eller förändringen i sig utan snarare i hur dåligt bemött jag blev med den. I alla fall; i samband med det lyssnade jag faktiskt inte så mycket på musik men det fick jag liksom veta att man skulle göra, så lite smått desperat halkade jag in på Nightwish och Within Temptation-spåret utan att lyssna särskilt mycket på dem.
  Nog för att musiken är annorlunda, men dålig vettefan. Den är lite intressant. 

  Sedan dröjde det ett tag. Jag var en stor motståndare till Håkan Hellström och höll på att dö varje gång jag hörde hans falska toner (vilket jag förövrigt aldrig gjorde). När några i min klass sa att jag inte hade någon musiksmak började jag lyssna lite på Nelly Furtado och liknande.
  Jag minns en gång när jag var hemma hos Anna, i början av nian tror jag det var, och lyssnade på Arctic Monkeys eller Mando Diao eller något i den stilen. Jag minns att jag fick värsta kicken och älskade det. Sen dröjade det i och för sig tills julen för ett år sedan, då jag fick min iPod innan jag kom igång och faktiskt började lyssna på musik på riktigt. 
  Så nu är dett typ Håkan, Kent, Hello Saferide, Arctic Monkeys, The Kooks, Mando Diao, Broder Daniel, Ida Maria, Kate Nash och ganska mycket annat som gäller. Och massa nytt senaste dagarna :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0