Att få tyst på en störande pojke skäl tid från att uppmuntra en tyst tjej till att prata och ta för sig.

  Fick samhällets könsroller in my face idag. Det var nästan sorgligt.
  Redan vid fem års ålder är det killarna som är skrikiga och bråkiga och tar plats framför de skygga, lydiga flickorna. Gymnastik är ju i tidig ålder en väldigt tjej-dominerad sport, även om killarna senare visar sig bli bättre. Gymnastiken jag håller i (4-6 åringar och 7-9 åringar varje måndag) ligger dock inte alls på någon tävlingsnivå, utan är snarare en kul och allsidig aktivitet för att träna motorik, hälsa och leka med andra barn. Oj, låter som en reklam. Nåja, ni förstår.

  Det brukar bara vara ett fåtal killar i varje grupp, men i år har 17:15-gruppen fått ett jättetillskott vilket har lettt till att känsfördelningen ligger på 50/50 och gruppen är proppfylld. Och idag var 11 av 16 deltagande killar, vilket verkligen aldrig har hänt förut, men jag tycker det är jätteroligt!
  Dock höll det på att döda mig, och jag är rädd att det här kommer bli en väldigt jobbig grupp. Killarna pratade gärna rätt under tiden jag höll på med instruktioner och sprang före varandra och tjejerna i de korta köer som då och då uppstod. Inte konstigt att tjejerna blev blyga, det var svårt att ge dem tiden när killarna tog upp all. Uppenbarligen är de vana att det är så det funkar. Och börjar en, så börjar alla. Dock inte tjejerna.
  Nej, usch. Det är dessutom svårt att se sig själv objektivt och verkligen tänka på hur mycket, eller vilken sorts, uppmärksamhet man lägger på killar resp. tjejer. Det är dessutom svårt när det bara handlar om 45 minuter.

  Nåja, jag är väl en slags blandning av likarts- och särartsfeminist men jag är helt övertygad om att man inte löser några problem utan likhetssynen. Vi föds till människor, inte tjejer eller killar. Kön är sociala konstruktioner som kan och måste brytas för att skapa ett jämlikt samhälle.

  En annan sak jag just kom på är väldigt intressant.
  Förra året hade vi en lite bråkig tjej med koncentrationsvårigheter i en av grupperna. Hon ville sällan följa med på genomgångarna och pendlade mellan att sitta tyst för sig själv och springa runt som bara den. Hennes energi verkade aldrig ta slut, men om den var tillgänglig kunde man aldrig veta. Generellt sätt hade hon ganska svårt för att sammarbeta, oavsett om det gällde att inte leka för mycket eller leka mer.
  Men nu när jag tänker tillbaka på det förstår jag inte att man såg allt detta som jättestora problem. Ärligt talat så betedde hon sig bara precis likadant som killarna i mina grupper gör nu, ändå hade man säkerligen stämplat henne med någon bokstavskombination som nog, trots syfte, skulle ge henne mer negativa än positiva effekter.
  Måste ringa och höra om hon inte ska gå i gymnastiken detta året också, hon var hur go som helst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0