AnnaochSara

Just nu är jag sjukt arg.
  Det hela började med att jag hamnade på en av Blondinbellas "frågestunder" och betämde mig för att fråga någonting jag undrar varje gång jag läser hennes blogg. Det handlar om pälsar, något hon verkar älska ofantligt mycket då hon ofta pratar om att hon köpt nya etc. 
  Min fråga löd:
"Vad tycker du om pälsindustrin, med tanke på att du har så många pälsar själv? Utveckla gärna ditt svar!"
(Låter som en fråga på ett prov, haha, men jag ville minsann inte ha ett kort svar.)
När jag sedan, några timmar senare, skulle kolla svaret såg jag att hon hoppat över min fråga! Jag blev skitsur, men det var ju inte mycket jag kunde göra.

  När jag nu läste idag kunde jag plötsligt se att hon skrivit ett helt inlägg om frågan eftersom någon hemsida eller något skrivit en artikel om att hon "poserar med lik" på sig. Jag blev genast väldigt intresserad över vad hon kunde ha för argument och började läsa.
  Det enda riktiga argumentet hon använder är att man tar till vara på pälsen hos djur som slaktas. Detta kan jag hålla med om att det inte är något fel i i sig, men ärligt talat; hur många äter räv till middag? Eller typ mink? Dessutom är inte den industrin särskilt snäll mot djuren i många av fallen.
 I övrigt beskyller hon aktivisterna för att "inte ha några argument" och skriver hela tiden: men ni då? Ni äter ju kött! Ni då? Ni klär er ju i skinn! 
  Angående att äta kött kan jag se det som mer okej då det handlar om att äta, inte se snygg ut. Angående skinnet tycker jag också att det är dåligt, men å andra sidan TROR jag att detta skinn kommer från djur som ändå skulle slaktas, för det kan väl andå vara typ nötkött? Nåja, missuppfatta mig inte; jag gillar inget av det.
  Men det mest störande är nästan att hon beskyller arga läsare och aktivister för att äta kött och klä sig i skinn, något hon antaligen inte har en aning om. De som beskyller henne för att bära päls är troligtvis vegetarianer och folk som inte bär skinn i först hand de med, annars skulle de inte driva kampen så hårt om de visste att de själva gjorde fel.
  Sist men inte minst är hon självklart sur för att folk går på henne som individ. Men det är väl inte så himla konstigt?! Hon har, åtminstone enligt sig själv, en halv miljon läsare i veckan och är en förebild för många unga tjejer och även andra! Att hon då föregår med ett dåligt exempel är någonting som är värt att klaga på.

Nej usch och fy för att göda en industri som är grym mot både djur och natur.

  När jag just insåg att jag missat denna timmas buss ut till Kullavik bestämde jag mig för att skriva lite... om julen kanske, om igår kanske, vad vet jag kanske...

  Vi börjar med igår. För varför ska jag ut till Kullavik liksom? Jo nu ska ni få höra en underlig saga... nej, förlåt för att jag är på så konstigt humör.
  Victor, Oscar, jag, Nicole och Annette åt middag hos Victor och det var supertrevligt! Sedan skulle jag och Nicole vidare till Kungsbacka och de andra till Billdal. Så när vi vid tio-tiden gick (sprang) ifrån Victors hus till bussen hände det som inte fick hända. Jag kom på att jag hade glömt min mobil.
  Inte nog med att detta skulle innebära att mamma inte skulle kunna nå mig, vi skulle inte kunna nå Frida som visste vart i Kungsbacka vi skulle! Och bråttom hade också.
  Efter MYCKET, MYCKET krångel satt vi i alla fall på bussen, i tid och med Nicoles mobil (som knappt hade några batterier) och Fridas nummer. Vi visste ungefär vart vi skulle, och hade fått instruktioner att gå från Kungsbacka station ta pendeltåget (första gången för mig, det!) en hållplats och då gå av på "Tölöboden". Men, lyckligt lottade som man ju ofta är vid pressade situationer, hette INGEN hållplats Tölöboden.
  Deppiga över att troligtvis tvingas fira tolvslaget på en parkbänk gick vi ändå av på nästa hållplats, och följde efter ett stort gäng partysugna människor. Och tro det eller ej, men de skulle till Tölöboden!
  Vi trodde att vi var räddade, men nope, ett hinder återstod: en åker. "Genvägen" som de som kunde vägen skulle gå visade sig vara en extremt kuperad, frusen åker och med klackar och klänning är den balansgången sådär halv kul. Mörbultade och smått jordiga hamnade vi till slut rätt.
  Vid det här laget var Nicoles mobil bara millimeter från graven och i sista stund lyckades vi få tag på Frida och hitta henne.
  Och nu kan man ju tro att sagan slutade lyckligt här, men nejnejnej. Det gäller ju trots allt mig, så vad hade jag förväntat mig?
  Självklart har jag tappat min plånbok. Som tur var fick vi komma in ändå, men plånboken befinner sig fortförande någon random stans och när jag får tillbaka den vet väl bara gud...

  Vägen hem blev alltså, förutom ytterligaren en åkerklättring eftersom vi hade lite bråttom och inte kunde den andra vägen, en runda förbi stationen för att leta i en slängd påse efter mina pengar, kort och annat kul. Men saknar jag faktiskt själva plånboken, den var fin :(
  Nåja, vi träffade en väldigt trevlig prick vid namn Gustav som bodde i Auswitz (stavas?) i Tyskland. Och vi vet att det ligger i Polen, men ändå.

Hellu.
Förlåt att jag är så dålig på att skriva.
Tack för att ni läser ändå.
Typ.

I alla fall; jag är hemma nu. Fem dagar i Lyon med, låt oss förkorta hela min förklarande analys med; släkten, var fyra dagar för mycket och just nu älskar jag att sitta i min mjuka säng och veta att det kommer vara mörkt hela natten, ingen kommer vakna klockan 4, tända lampan och börja läsa och temperaturen i rummet inte kommer överstiga 50 grader.
  Om ni vänder på allt det där förstår ni hur mina franska nätter varit.

  Eller jo, det finns ett ställe jag hellre hade varit på. Det heter Sommaren och är beläget lite här och var, just nu till största delen i min hjärna.

Just nu känner jag mig väldigt stressad.
  Eller jag tror att det är såhär stress känns.

  Ungefär ändå sedan jag började på Donner har jag aldrig kännt mig panikartat stressad på ett sådär virrigt och påskyndande sätt. Jag har alltid sett det som positivt (känslan är ju sådär lagom mysig) men idag insåg jag att det bara gör att jag tar på mig för mycket saker, tänker att jag hinner med allt med i själva verket bara skjuter upp saker och ting mer och mer. 
  En allmän sömnbrist resulterade därför i att jag, innan vi ens hade börjat äta, var tvungen att gå och lägga mig hemma hos morfar idag. Jag kände mig trött och arg och ledsen på alltihelavärlden men jag får hoppas att det går över.

  Så imorgon får vi se vad för mycket att göra på för lite tid ger för utslag. Ska hinna redigera min svenskagrej samt packa lite innan klockan halv elva, vara med mormor till fem ungefär och sedan köpa två julklapar och titta på ytterligare två. Sedan ska jag hem, färdigställa svenskan, skicka den, packa klart, fundera mer över de två sista julklapparna och troligtvis sitta hundra timmar framför facebook trots att jag verkligen inte har någon tid.

  Föresten, och jag BER om svar!: Någon som har en spanskabok (nybörjarnivå) jag kan få låna under jullovet? Pleeaaase, jag behöver det om jag ska få hoppa på kursen nästa år.

  Föresten är det nu hela sex Broder Daniel-låtar på min iPod och jag älskar det.

Okej, gött! Tid över. Eller nja, jag borde egentligen sova för jag är väldans trött, men det får vänta.
  Allt för er, mina älskare läsare!!

  Idag har jag spenderat kvällen hos Chricke med min mentorsgrupp och bakat lussebullar! Hur trevligt som helst! Det blev både kittling, huvudmassage, älglekar, tedrickande, skvaller och såklart bak. Själv gjorde jag ett konstverk i form av en lusse-gubbe, men den råkade Chricke, som för övrigt är vår mentor, halshugga. Jag blev lite sur, men sedan blev jag påmind om att det var honom jag hade avbildat och då förlät jag honom. Dock kunde Tomas självklart inte nöja sig med det, utan påstod att det därför var JAG som dödat Chricke genom att göra lusse-Chricke som riktiga Chricke sedan dödade. Jag har märkt att Tomas alltid är emot mig! Som Karl ungefär, nu när jag tänker på saken...
  Jag skulle dessutom idag ha skänkt Oscars 7 kronor till välgörenhet men detta fick bli i form av en knäckklubba pour moi.
  Nicole hade världens sämsta humor och sa något som verkligen inte kan framställas i ord, men som var extremt töntigt och jättekul.

  Slutsats: en bra dag!
  Svenska-grejen som jag inatt ägnade fyra timmar åt visade sig dessutom vara hundra gånger bättre än när jag skrev den.
  Och! Jag fick min lön så jag ä rik som ett troll; imorgon ska det shoppas julklappar :D Och nu ska det sovas.

Ja, hej igen. Har känt mig lite inaktiv på sistone, får skylla på Fjätervålen, utbildningen och allmän trötthet och förvirring. När det gäller mig kan det gälla mycket.

  Idag gick vi över med 2 ½ timme. Inte riktigt vad varken Ferry eller klassen hade tänkt sig när vi gick med på att köra alla naturkunskapsredovisningar under måndagslektionen och därmed reiskera att dra över en hel del. En hel del blev till klockan halv 6, men frukt och pepparkakor höll oss hyfsat vakna genom de åtta presentationerna.
  I min grupp var två av fyra medlemmar sjuka. Petra hade visst influensa, och Nicole halsfluss (Krya på er!). Så det var jag och Oscar kvar, och enligt Ferrys anvisningar skulle vi köra på ändå.
  Efter att lite snabbt har kollat igenom Nicole och Petras grejer lyssnade på på två andra grupper innan vi bestämde oss för att få det gjort. Själv hade jag inte ens kollat igenom mitt eget material innan, så det blev till att improvisera. Om man bortser från av vi drog över nästan tio minuter måste jag säga att det gick riktigt bra. 
  Naturkunskapen är, förutom matten, den enda kursen vi avslutar i januari, resten ska vi fortsätta med tills våren. Ska bli... intressant, att få sina första betyg.

  Nej, när jag ändå inte har något att göra ikväll tänkte jag åka iväg och träna. Var väldigt längesedan. Har lite ny musik på min Ipod också så klara mig ska jag nog göra.

  Det har varit en lång dag. Kan man lugnt säga.
  Förmiddagen bestod av luddiga, abstrakta förklaringar till skidåkning och jag längtade hem till stugan och mitt naturkunskapsarbete. Något som definitivt aldrig har hänt förut, särskilt inte i en skidbacke. Min grupp bestod dessutom endast av vuxna män (vilka jag inte alls kan relatera till) och en tjej som säkert var minst 25 men som såg ut att vara 14. Henne kunde jag inte helelr relatera till. Det känns synd att säga det, men det var fruktansvärt tråkigt.
  Men efter en lunch då jag hittade en baconbit(!) i min pastasallad dök Linn upp, som varit Lucia under morgonen. Ett kortare pass och lite roligare övningar gjorde därför eftermiddagen uthärdlig.
  Att vi sedan skrattade så mycket under kvälls-teorin att jag imorgon kommer ha träningsvärk i hela magen gör inte saken sämre.

  Just nu spelar vi ett frågesportsspel. Mest avancerade frågan hittills lyder som följer: "Vad heter Norges huvudstad?".
  Alla vet ju att det är Trondheim.

  Efter att Sverige blivit vitare och vitare, och mitt öra mer och mer mosat mot ett kallare och kallare bilfönster, var vi slutligen framme i Fjätervålen. Aningen sena åt vi en extremt salt korvstroganoff (vilket jag såklart har lite dåligt samvete för, men jag har alltid haft inställningen att vara flexibel...) för att sedan gå igenom olika... skidgrejer.
  Lyckat att jag knappt minns det.
  
  I stugan bor jag tillsammans med Lotta, två tjejer från Stockholm (pinsamt att jag inte minns vad de heter) samt Alexander, Marcus och Calle. De är allmänt killiga; stökiga och drar in snö som smälter men skottar åtminstone. Dock verkar inte "tjejerna först" ha fått någon betydelse för dem...

  Imorgon blir det backen 07:45, så egentligen borde jag sova. Men Hannibal Lector är trots blod och läskiga tatueringar ganska spännande. Jag vill se hur det går för den blinda kvinnan...

  Förövrigt så har jag och Lotta startat en grupp för skidåkare som inte vill sluta träna men kanske inte tävla med målet att bli bäst i Sverige utan bara utvecklas och ha kul! Mer info på facebook, eller från mig någon gång inom en snar framtid :)

  Sitter just nu i bilen på väg upp till Fjätervålen. Batterinivån har sjunkit oroväckande snabbt medan jag skrev på mitt naturkunskapsarbete så vi får se hur långt jag hinner skriva...

  Morgonen började kaotiskt med att jag inte bara missade min buss från mamma till pappa och var allmänt stressad, utan fick för mig att käka en för oss tadstälningsbärande människor strikt förbjuden kola. Självklart höll hela paketet på att lossna redan efter två sega tuggor och för första gången sedan krotet monterades i munnen på mig fick jag fara in på en akuttid. INTE kul.
  Men, snäll som min pappa är så körde han runt mig i stan så att jag ändå hann med bilen upp till fjällen. 

  Haha, gud vad töntigt och turistigt det låter att säga "fjällen". Låter som familjeresan for the year, men nej, så är det inte.

  Och föresten; naturkunskapen går bra! Är redan i princip klar med Bombay, så nu återstår bara Moskva och Ryssland dunkla miljöhistoria.
  Men, och detta riktar jag till övriga Donner-elever som gör samma arbete: Man måste väl inte skriva hur de olika energikraftverken fungerar? Isåfall är jag nog ganska körd :)

  Schemat inför helgen är förövrigt proppfyllt! Så nu ska jag läsa mina "hemuppgifter" jag borde gjort för länge sedan... 40 sidor "skidåskådning", wihooooo!

Såg just på ett debatt-avsnitt om dödshjälp... Och framför allt tycker jag att frågan är intressant och bör diskuteras.

  Att staten ska bestämma när och hur man ska dö känns för mig orimligt, men risken finns att rätten att betämma det ändå överlåts till någon annan än en själv om man legaliserar det.
  Själv är jag för dödshjälp, med förutsättning att det sker under strikt kontrollerade former. Att ta beslutet om att dö ska inte kunna göras över en natt, en dag eller ens månad. Skulle jag ge en konkret förslag skulle jag säga att beslutet bör omprövas regelbundet under en viss tid och att fallet ska utredas av flera personer i omgivningen, t.ex. läkare och/eller nära vänner. Detta för att säkerställa att beslutet inte tas under en tillfällig period av depression och att det inte blir en fråga om pengar.
  För när man blandar in pengar i frågan går det åt fel håll. Ingen ska dö för att de känner att de är en börda för varken staten, sjukvården eller bekanta. Men att i ett lidande tillstånd då man bara väntar på döden kunna ta ett beslut om att slippa leva/lida borde vara en mänsklig rättighet. När detta är olagligt kränker man inte bara människor välmående utan ger dessutom utrymme för en svart marknad där resultatet av behandlingen kan bli allt annat än väntat.
  Dessutom borde inte vilken läkare som helst kunna utföra detta, utan endast vissa som då är mycket väl utbildade, och om möjligt har erfarenhet, i frågan. Beslutet ska vara en process som utgår från patientens bästa och en livslust skall alltid vara att eftersträva men inte att intvinga.

  Vissa undersökningar säger tydligen att 80 % av svenska folket är för dödshjälp. Även om det kan vara påde missvisande och felaktigt tyder det på att frågan bör lyftas och diskuteras, inte "slängas i papperskorgen". 

  Självklart finns det stora brister i debatten. Vem ansöker om dödshjälpen om personen i fråga inte kan göra det själv? Om man inte kan föra en dialog med den lidande blir det mycket svårt att komma till ett beslut i frågan, samtidigt som det mycket väl kan vara de som behöver det mest. Och vem ska få utföra det? Under vilka förutsättningar? Vid vilken ålder ska man kunna önska dödshjälp? Och vad anses som lidande och vem bestämmer det?
  Det är inte säkert att alla svar finns att finna, men med en debatt lär vi åtminstone bli lite klokare.

  Usch för tråkiga naturkunskapsarbeten, packning och noll koll. Framför mig ligger en enorm bok om Indien, en inte fullt så stor men ack så tjock bok om Ryssland och ännu en om Indien. Plus två små häften om ovanstående länder.
  Och så ett Miljöpartiets partiprogram. Har än så länge bara skummat igenom inledning, men jag gillar det!
  Jag inser att jag vet precis vad jag kommer tvinga spendera mina fem timmar i bilen imorgon med att göra. Och det handlar inte om att läsa om "solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet", eller liknande. Nej, det gäller att hitta Bombays och Moskvas energitillgångar. Woho för naturkunskap!
  Nej, jag har sagt det förut och jag säger det igen: Varför i hela h-lvetes friden läser jag natur???
  Nåja, jag har diverse självkomponerade svar men inget som direkt tillfredställer mig.

  Andreas tittar på Bolibomba, eller om det är Bobster. I alla fall, just nu introducerar Kitty Jutbring en träningsmaskin där man inte behöver röra sig, utan elektriska stötar tränar bort fett (supertöntiga, för övrigt). Oj, nu blev hon i princip uppbränd av dem... Så det kan gå! Iallafall:
  Hon är sjukt cool!


Kitty Jutbring, helt klart något av en förebild.

  Imorgon åker jag till Fjätervålen. Ska gå sista delen av en alpin tränarutbildning. Ska bli... halvkul, jag är faktiskt inte så sugen. Kallt är det också. Nåja(använder jag det ordet väldigt mycket?), jag slipper nationella :D
 

  Okejdå, mötet gick bra. Samtliga var positiva till mer ungdomsinflytande, ska bli kul att se vart det leder... Dessutom diskuterades det inköp av "lånebåtar" och kölbåtssegling. Angående lånebåtarna tycker jag att det är en jättebra idé, alla har inte tillgång till nya, fina båtar i början av en seglingskarriär så klubben borde åtminstone kunna ordna med såna som fungerar och vars tillbehör existerar och passar.
  Kölbåtssegling togs upp i samband med "hur man ska få foolk att segla efter 19", som ju är ett ganska stort dilemma för Svenska Seglarförbundet nu. När jag ändå är inne på spåret att sluta segla, lär detta bli intressant. För jag vill ju inte sluta segla helt...
  Nåja, mer om det någon annan gång.

  Imorgon blir det drama och naturkunskapsgrupparbetet (jävlar vilket långt ord!). Och sedan kommer det någon från Amnesty till mig, Jane, Linn och Sofie för att informera om hur vi ska starta vår grupp. Ska bli jättekul!
  Jane kom med idén under middagen i fredags och jag har själv tänkt på det länge, inte bara för att Amnesty är otroligt viktig organisation som jag tycker att man ska stödja utan också för att det finns så väldigt få föreningar på skolan. 
  Och mänskliga rättigheterna firar ju 60 år, så det passar perfekt!

  I övrigt verkar Claes (och hans kompanjon Henrik) vilja ta upp kampen igen, drygt ett år efter att den påbörjades. Självklart ställer jag upp! Dock vet jag inte alls om jag kommer lyckas med tanke på att jag inte ens har något mål som innefattar att få många besökare... Nåja, det kan bli kul.

Så lyder min "facebook-status". Beskriver situationen rätt bra.

  Ikväll ska jag på LSS's klubbutveklingsmöte och egentligen borde jag se fram emot det. LSS's verksamhet har sedan i somras varit något jag prioriterat ganska mycket, med tanke på att jag verkligen gillar klubben, barnen och segling och vill att det ska gå bra för oss! Men just nu känner jag att jag inte alls orkar lägga ner energi på att... vad-vi-nu-än-ska-göra.
  Själv ska jag försöka öka det för tillfället fullständigt obefintliga ungdomsinflytandet, men någonting till säger mig att alla inte kommer uppskatta det. Styrelsen trivs nog rätt bra med att bestämma till 100% vem som ska representera ungdomarna på deras möten, utan att någon som är det minsta ung alls får ha något att säga i saken. Eller ens veta om att de har en representant, för den delen.

  Nej, som rubriken också beskriver: Jag har ett naturkunskapsarbete att skriva. Återkommer... säkert någon gång.

  Såg på nyheterna att EU nu ska/har beslutat att endast lågenergilampor ska tillåtas säljas i EU-länderna, åtminstone efter 2012. Grymt, till såna beslut behövs de!

  Nej, jag måste faktiskt skriva på min individuella neturkunskapsuppgift. Någon som vet något om bra energikällor i Bombay resp. Moskva? Inte jag i alla fall. Fast först ska jag nog kolla på de avsnitt jag missat av julkalendern (som för övrigt är grym! :D).

  Hmm, om jag nu lyckas med Niclas idé om att typ publicera blogginlägg facebook kommer ännu fler kunna klaga på att jag skriver om ointressanta saker, typ som politik och sånt som jag själv tycker är skitviktigt och jättekul istället för dagens outfit eller postar bilder på de supersnygga tjejerna Emma och Åsa. Yey, jag kan få ännu mer uppmärksamhet!! :D :D

Just nu tycker jag att skolan är fruktansvärt tråkig. Jag gillar Donner och miljön där, det är kul att vara i själva byggnaden men att faktiskt arbeta tar kålen på mig. Inte minst draman.
  Jag la ner otroligt mycket tid på att skriva manuset inför vår pjäs att jag nu inte alls orkar repetera det. Och tanken på att vi ska spela upp den måndagen efter jul känns... helt fruktanvärd, hur fasen ska vi hinna det? Folk kan inte ens sina repliker, folk uttalar de "de" istället för "dom", folk missförstår manuset. Och med folk menar jag även mig själv. Min lärare verkar dessutom ogilla mig starkt, varför jag inte längre får komma med kommentarer till detta folk trots att det är jag som vet vad tanken bakom i princip alla scener är.
  Usch, det stör mig.

  Naturkunskapsarbetet går dessutom helt åt helvete, vi kommer inte ens överens i gruppen längre... Och över huvud taget känns uppgiften bara idiotisk och strukturen är långt ifrån ett grupparbete. Därför slutade dagens försök med att jag och Oscar låg och sov  i en av sofforna (helt klart sjukt värt). 

  Sedan fick jag reda på att "Idioten", en ivrig kommenterare här på bloggen, är min icke så goda vän Mikael. Jag gillar egentligen människan (känn dig älskad, Mikael!) men jag klarar helt seriöst inte av att umgås med idiotfanskapet (känn dig hatad Mikael! :D) i mer än max 10 minuter. Ingen personkemi, så att säga.

  Jag tror inte jag kommer skriva ännu ett inlägg om EU. Eller om rösträtt vid 16. Först och främst för att jag inte ska lova något jag kanske inte håller, och för det andra för att det finns andra som redan lagt ner tid på att skriva eller tala om EU ur både grönt, rött och blått perspektiv. Läs det istället, grejen med mig är snarare att jag håller med. Samma sak gäller rösträtt vid 16.

  Men något jag tänker skriva om nu, är rätten att tycka och tänka och vlija påverka. Och bli påverkad. Folk kommer till mig och säger att jag har "blivit påverkad" av det ena eller det andra som om det vore något dåligt. De använder en anklagande ton och liksom beskyller mig för att ha eller ha ändrat en åsikt.
  Att tycka är inget dåligt.
  Att tänka och reflektera är inget dåligt.
  Att hålla med är inget dåligt, precis som att säga emot inte är något dåligt.
  Och att kunna ändra sin åsikt när man fått mer fakta eller lyssnat på andra är verkligen inget dåligt.
  För att samhället genom demokratin ska kunna bli så bra som möjligt för så många som möjligt är det precis det här som krävs, tror jag. Jag tror att där fler får tycka till kommer fler till sin rätt och i slutändan mår fler bra och trivs med sina liv. Saker som påverkar en ska man kunna påverka själv, och att engagera sig ska vara lätt.
  Man ska kunna tycka något utan att tvingas driva det.
  Man ska kunna klaga utan att ha förslag på en förbättring.
  Man kanske inte är den som lämpar sig för att driva, eller komma på förbättringar. Och i ett samhälle där det är tillåtet att tycka och tänka finns det förhoppningsvis andra som kan göra det om de håller med. De ska inte behöva vara "grundaren" till ett tänk för att kunna stödja det eller driva det. Precis som det ska vara tillåtet att tycka olika ska det vara tillåtet att tycka lika!
  En liknelse jag tycker är lämpligt i sammanhanget och som många kan relatera till rör uttrycket: "Kan du göra det bättre själv då?". Det finns få saker jag tycker värre om än det.
  Säg att man tittar på en fotbollsmatch och du tycker att skottet mot mål från Zlatan var uselt. Du säger detta, men får som svar av din kompis, mamma, pappa, bror eller vem det nu kan vara: "Som att du skulle kunna göra det bättre själv?!"
  Nej? Men min förmåga att spela fotboll hör inte till saken, nu pratade vi ju om Zlatans! Och skottet blir ju knappast bättre för att jag omöjligt skulle gjort det bättre, eller hur? 
  Isåfall skulle denna situation med rätta (observera att jag inte menar att jag tror att det skulle uppstå, men att den med all rätt skulle kunna göra det) kunna uppstå:
  Två personer gå förbi en blå vägg. Person 1 säger till Person 2 att väggen är blå. Person 2 svarar: "Men du är ju knappast blåare själv, daah, då kan du inte säga så."

I en demokrati måste alla få tycka.
Alla måste vara tillåtna att reflektera över sin och andras situation, ges medel att påverka, ges möjlighet att engagera sig och ges tillåtelse att ifrågasätta, hålla med och ändra sig.