AnnaochSara

  Imorn bär det av.
  St. Raphaël. France. Trois semaines!
  Ce sera très bien!
  Jag vet inte ens om man kan skriva sådär, för jag suger på franska, men ändå.

  Jag måste erkänna att jag är äckligt nervös. Har i princip packat klart, ska bara fixa i ordning tandborste och sånt imorgon, och sedan, 09:40 åker jag till Stockholm och sedan åker vi därifrån till Nice.
  Weeei.
  Hjääälp!
  Och jag känner ingen, eller kanske en.
  Jag typ smäller av. Vill till Cassi för att hämta en bok jag ska låna, så jag funderar starkt på att cykla dit nu även om hon inte är hemma. Yes, så får det nog bli.

  För någon dryg timma sedan vaknade jag av att en telefonförsäljare ringde. Ni fattar att jag blev sur, och ännu vrre var det eftersom Samskolans rektor just skulle limma igen Christian Pedersens mun med deras nya, gröna super-lim som fungerade på allt (och alla). "Hej-jag-heter-whatever-och-ringer-från..." fick alltså en kort fnysning och en lur i örat.
  Att väcka mig ur bra drömmar är definitivt inget att rekomendera.
 
  Och bättre blir det ju inte av att jag inser att jag brode packat och stått redo att åka vid den här tiden, varpå pappa kommer hem och iriiterat undrar varför jag inte ätit frukost än.
  Suck.
  Nu ska jag ut och iväg, bajbaj!

  När jag vandrar omkring på spårvagnshållplatsen då jag ska ta mig in till stan möts jag till slut av en av de nya spårvagnarna. Jag tänker på hur de flesta inte alls gillar dem, och hur jag själv alltid blir lika glad då jag får turen att slå mig ner i en av de fräscha, rena, moderna plåtkorvarna som glider fram genom Göteborg. Men när jag sedan kliver på måste jag låta blicken vandra över en ganska stor del av vagnen för att hitta ett av de där perfekt rena sätena vars tyg inte är utsmyckat med tuggummin eller diverse kärleksförklaringar i gammal tusch. Sånt där tillhär de gamla spårvagnarna, särskilt de äldsta, men nu går det upp för mig att även de nya, toppmoderna, italienska vagnarna har fått stå ut med ett och annat.
  Redan? tänker jag förbryllat och väljer ett säte där jag kan lägga upp fötterna på ett redan nersmutsat mittemot.
  Utan någon vidare framgång försöker jag lista ut när vagnarna var som nyast här i staden, men ger upp och återgår till iPoden. Musikaliskt har min dag bestått av Kate Nash, Hello Saferide, Ida Maria och Säkert!s "Allt som är ditt" på repeat. Lovely.
  Men tillbaka till ämnet. När jag sitter där och tittar ut genom skitiga fönster på skitiga gator och skitigt folk inser jag hur snabbt saker och ting åldras. Smutsas ner, glöms bort, sparkas på, föraktas. Om det finns något jag hatar så är det vresiga gamla tanter som gnäller på en, men vem kommer inte jag själv att bli någon gång i framtiden? Då är det jag som står där och hytter med käppen mot ungdomarnas fötter som ligger bänkade där någon annan hade tänkt ha rumpan. Då är det jag som går efter skitungar som släpper godispapper på marken, jag som skäller ut skitungar som spottar ut tuggummi eller inte stoppar tillbaka metron. 
  För att jag genom mina år har insett hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och vår miljö så att den inte skitas ner helt enkelt. Eller för att jag helt enkelt försöker gottgöra världen för de kvitton och bananskal som jag släppte lösa på gatorna i mina unga år.
  Jag skänker tanterna en gnutta sympati och förståelse innan jag kliver av på Järntorget för att byta spårvagn. Nästa är minsann ingen ny, och därmed minst dubbelt så nersmutsad.
  Och jag då? Även jag kommer ju åldras. Packa på mig en och annan gammal gratistidning, tuggummin i olika färger (vilka dock övergår i vitt/grått/svart med åren ändå) och annat skit som kantar våra gator nu för tiden. Fast förr var det kanske bajs, vad vet jag... 

  Men frågan är inte hur jag ska tvätta mig ren från skräpet, utan snarare vilka upplevelser som fastnar på mig, då i form av godispapper och äppelskrottar. Frågan är vad som nu är värt att leva för.

  Usch vad jag hatar alla tanter på odontologkliniken (jobbigt ord). Hade just chansen att få en ny tid (bokade av min gamla för att den var under språkresan, fick nästa i slutet av september. September. Så länge kan jag ju inte vänta) men kärringen trodde inte på att jag skulle hinna... Okej, marginalen var en kvart så det trodde väl inte jag heller, trots den tidsoptimist jag är, men ändå.
  Allt det här gäller alltså tandställningshelvetet.

  Efter att pappa kommit hem från jobbet igår började vi laga min båt. Dagen innan hade vi skruvat ur den självläns som läckte och pappa hade bankat till den lite grand så att den såg ut som den andra. Jag fick äran att skrapa bort all gammal silikon medan han lagade en skada på Johannas optimist som ska säljas.
  Sedan var det dags att sätta tillbaka den. Vi använde något som jag inte alls vet hur det stavas, knappt uttalas men en gissning får bli [sikaflex], istället för silikon för det var tydligen bättre. Vi tvättade noggrant runt hålet där självlänsen skulle sitta, tvättade självlänsen, borrade upp nya hål i båten, förberedde skruvar och muttrar, kletade in självlänsen i "silikonet"(som inte var silikon) och tryckte dit den. För min del blev det till att krypa in under båten och pilla med skruvar och muttrar ett bra tag, för att sedan höra x antal svordomar och tunga suckar utifrån från pappa. 
  Självlänsen var... vad ska jag säga, skrovet var för tunnt för att det skulle passa. Och enligt pappa var det ingen idé att låta det vara helt fel, så vi blev helt enkelt tvungna att peta loss den igen, samt få bort allt äckligt låtsas-silikon. Igen. 
  Pappa klagade resten av kvällen på diverse fuskbyggen, visade mig var han trodde att det var något fel (från byggaren) på optimist och så vidare.
  Efter att ha ägnat hela kvällen åt att plasta skrovet, låta det härda, borra nya hål och slipa det blev vi framemot tolv-tiden äntligen klara.

  Eller klara? Imorn ska vi börja om på proceduren sätta i ny självläns. 

  Och tack vare ett viss bilskrots-avfall som bosatt sig i min mun sitter jag nu här i gryningen (typ, klockan är inte ens nio!) Vill sova men är fruktansvärt hungrig. 
  HEJDÅ. 

---

  Okej; bloggen på fötter igen.
  Eller snarare; nu när jag egentligen borde göra annat men ändå inte orkar kan jag lika gärna skriva ett inlägg innan jag far iväg till Båstad.

  Midsommar är inget man glömmer, men jag orkar verkligen inte skriva om det. Riktigt kul var det i alla fall.

  När vi sedan skulle segla hem blåste det för mycket, så utan större protester stannade vi en dag till och sedan sov jag och Anna under hela hemfärden nästa dag. Väl hemma insåg jag hur otroligt mycket det var att pilla med med min båt, vilket är vad jag borde göra nu.
  Planering inför dagen är därför;
  - till Båths
      - köpa handskar
      - nån mutter och skruv som pappa ville ha
      - m.m; vi har en hel lista.
  - hjälpa pappa att fixa självlänsen
  - ev. vaxa båten
  - byta ut en del tampar
  - tvätta kläder
  - packa

  Tjoho. Nu ska jag äta frukost och sedan sätta igång. I can't waaaait.

  Föresten. Jag tror på Ryssland-Tyskland i finalen. Vad tror ni?

  Såg just den töntigaste kärleksfilm jag någonsin sett (50 first dates).

  Jag började nästan gråta.
  Och kom fram till en sak, fast det hade inte med filmen att göra. Det är förjäkla jobbigt att inte veta vad man vill. Jag vet det aldrig.

  Nu ska jag sova. Imorgon blir det Tjörnekalv med en massa goa människor. Mmm. Freedom.

  Ungarna glömde slänga i oss. Tack Gud.
  En vecka är över och jag kommer sakna en del av de små liven. Särskilt söta lilla Ellen, och mina barn Scout (är det inte det coolaste namnet ni hört?) och Ester. Får helt enkelt se vilka som fortsätter seglandet, och om de någon gång blir lika framgångsrika som mig. Nej, jag skojjade bara. Det tar nog inte lång tid förrän de överträffat mina lätträknade seglarprestationer genom åren. 

  När jag sedan loggar in på bloggen möts jag för tredje gången av en sida helt tom på kommentarer. Det är alltid lika tråkigt.
  Lite smådeppig knappar jag mig vidare till statistiken för att se att mina unika besökare minskat drastiskt de senaste dagarna.
  Kan det blir bättre?

  Jodå, din mobil kan vara borta också, Sara.
  Det är den.

  Så byebye, nu ska jag cykla ner till LSS, hämta mobilen (om den nu är där, det förutsätter jag), ringa Anna, ringa pappa, ringa Frida, räkna ut hur mycket jag behöver jobba för att jobba ihop min kamera, ETC. ETC, ETC...
  Och nu ringde Kjell från LSS. Mobilen är återfunnen, dock inte i rätt händer.

  Där sprack den svenska fotbolls-idyllen. Hoppas alla barn förstår att vi var långt ifrån att vinna VM, när vi inte ens går vidare i EM.
  Haha! på paret spenderat sin bröllopsresa i ett tält untanför svenska lagets träningar.
  Haha! på svensk media (dock inte Mats Härd) som målar upp Sverige som bättre än bäst.
  Haha! på att inte ens Zlatan lyfte laget till en bättre nivå.
  HAHA! på att det här är så jävla fucking typiskt svenskt.

  Heja Holland.
  Jag vill spy (på någon man kan skylla allt på. Frivilliga räcker upp en hand! Zlatans segergest når dock inte hit, man kan inte toppprestera varje gång. Särskilt inte med ett pajjat knä.).

  Jag nästan somnar när jag sätter mig vid datorn och försöker läsa några olästa blogginlägg.
  Trots att vi tog det lugnt idag.

  Det blåste för mycket så vi körde femkamp med långt fler än fem grenar. Paddelrace och knoptävling var några av delmomenten som vi utsatte ungarna för. Och det gick bra. Dock var det inget lag som idag ville kalla sig "Bögarna"(vi hade nämnligen ett sånt igår) utan det närmaste vi kom udda lagnamna var "Ljuset". Om de menade ljuset som i slutet av dödens tunnel eller att de var lika snabba som ljusets hastighet vet jag inte.
  Sämsta hejarramsan blev i alla fall helt klart lag MAE's:
  M A E,
  vilka är de'?
  Det är vi.

  Jag skrattade lika mycket varje gång.

  Näe, ikväll ska jag passa Andreas samt titta på Sverige - Ryssland med Cassandra. Tippar på förlust. Ledsen, men om tidningarna har rätt om att Zlatan inte kan spela har vi ingen chans. Men, vi får väl se. Hoppas kan man alltid göra.

  Utan att riktigt veta varför håller jag för det mesta på Frankrike, och så även nu. Men när italienarna fick en straff, och därmed en utvisad fransk spelare (!?) och strax efteråt en allvarlig skada på Ribéry kunde jag glömma den segern. Visserligen tog de igen sig, och var på gång ett tag, men 0-2 till Italien, ännu en skadad fransk (vilket innebar 9 man på plan för deras del) och jag slutade kolla.
  Tycker synd om Frankrike, kan man ha mer otur? Creds till förbundskaptenen för snygga glasögon i alla fall... aja.

  Näe, nu ska jag sova. Résumen om matchen blev visst kortare än jag trodde men nästan längre än vad jag orkade och efter ännu en dag på världens bästa jobb är jag helt slut.
  För att nämna något så var det idag en unge som klagade på att rodret inte fungerade.
  "Roder fungerar alltid!" ropade jag aningen surt tillbaka. "Det är inte som en motor som kan gå sönder, roder är... vetenskapligt bevisade!" Såhär i efterhand undrar jag vad jag fick just det ifrån, framförallt ordvalet, men det kan ju ha berott på att jag samtidigt höll i två optimister i vilka det hoppade i och ur barn.
  Tjejen började gråta, och jag fick hoppa i hennes båt för att förklara hur allt hänger ihop, och hon piggnade till rätt fort. Hon är trots allt en av de bättre.
  Värre är det med en annan liten kille (känns dumt att nämna namn). När jag lämnat tjejen och hoppat i dennes båt märker jag att han varket lyssnat på eller förstått någonting av våra samlingar. Jag ber honom slå. Han funderar en stund och börjar sedan skota lite försiktigt.
  "Slå" säger jag igen.
  Killen funderar en stund till och säger sedan eftertänksamt:
  "Vad var det nu igen?"

  Efter att ha försökt lära honom vad man kan göra åt bubblan i seglet och därmed upprepat proceduren "Vad händer?"-"Det bubblar!"-"Vad gör du då?"-"Jag drar rodret åt mig!"- "Och sen?"-"Full fart framåt igen!" hör jag ett skrik någonstans bakom mig. 
  En av de mindre tjejernas roder har gått sönder, rorkulten har lossnat. Efter ett desperat försök att få killen i båten jag sitter i att segla fram till henne hoppar jag bak och seglar dit själv. Sedan seglar jag in genom att hålla i själva rodret (ops, tungt även i en optimist och drygt 5 sekundermeter vind!) för att slutligen segla in utan det helt.

  En hård dag, helt enkelt. Vi får se vad som väntar imorgon, jag längtar redan.
  Godnatt!

  Ännu en dag... över. De fria timmarna under lunchen är bland de jobbigaste jag varit med om, men också de roligaste. Dock slutade det med att jag bar iväg August, skällde ut honom och förbjöd honom att lämna omklädningsrumemt förrän jag sagt till efter att han hoppat upp på min rygg och piskat mig med ett av knopsnörena. Och han satt faktiskt kvar, visserligen blev han rätt sur och lite ledsen, men han lämnade i alla fall inte det sjukt stökiga och illaluktande omklädningsrummet förrän jag praktiskt taget bar ut honom igen.
  När det sedan var dags att segla var det tre stycken som faktiskt inte vågade (allihopa var killar, yay!), men när jag övertalade dem att segla med mig som gast tyckte de till slut att det var riktigt roligt. Något framsteg, trots allt.
  Idag hade åtminstone alla utom tre ett fullt regnställ med sig och det behövdes verkligen då regnet öste ner strax efter lunch och Ola drog med dem ut för att leka däckleken. Själv agerade jag hemmafru och städade upp efter bombnedslaget. Desssutom hade rätt många med sig "ledargodis" som vi halvt på skämt hade uppmanat dem att ta med, creds till dem. 

  Så nu sitter jag här och lyssnar på Håkans nya skiva. Försöker sjunga högt till För En Lång Lång Tid, men motoriken är inte på plats idag. Heller. Trots att jag är tjej har jag alltid saknat förmågan att göra två saker samtidigt. Vet inte om jag kan kalla det motorik egentligen, men ni förstår vad jag menar.
  Nä, nu ska jag leka vuxen och laga middag innan jag tittar på Österrike-Tyskland. GP gav ett aningen luddigt besked om dagens fotboll men efter en snabb titt på tv.nu vet jag att det är 20:45 och, som sagt, Österrike-Tyskland. Spännandeeee. Äh, vi får la se hur lång tid det tar innan jag drar mig hit igen.
 

  Om ni inte såg matchen eller har hört snacket kommer ni inte tro mig, men när jag äntligen lyckades slita mig från min högst älskade dator fick jag turen att se EM's absolut mest spännande match hittills. Och jag såg bara det som räknas.

  När jag slår mig ner framför tv:n har knappt 60 minuter gått och Tjeckien leder med 1-0 sedan första halvlek. Och det är inget som Turkiet accepterar det minsta, det märker jag direkt. De ligger på som bara den och får till flera bra anfall men aldrig tillräckligt bra skott mot mål för att överrumpla den sött hjälmprydde tjeckiske målvakten. Och efter ett väl utfört tjeckiskt anfall händer det som för turkarna absolut inte får hända; Tjeckien gör mål.
  Genast slår tröttheten tillbaka mot Turkiet och jag märker att de inte riktigt orkar. Förbundskaptenen är galen och fansen deppiga. Men helt ger de inte upp, snart får de upp glöden igen och när det återstår en kvart av matchen får de sitt efterlängtade mål. Jag glädjs åt hur glada spelarna blir (böghög på högsta nivå), hur fansen hoppar och hur kämparglöden flammar upp igen. Jäklar vad de var värda det, så tappra som de varit minuterna innan.
  Men, jag tror inte på något mer. Sitter och funderar lite på hur mycket ett sådant mål spelar roll när Tjeckien ändå vinner, då det händer igen. I 82:a minuten reducerar Turkiet och jag ropar rätt ut. Av glädje. Av underhållning, för det här är tamigfan bland det bästa jag sett. För första gången på väldigt, väldigt länge skriker jag rätt ut på en fotbollsmatch jag ser på tv:n, och det gäller inte ens Sverige. Det gäller inte Sverige ett piss, vad jag har förstått.
  (Men samtidigt tycker jag jäkligt synd om målvakten, som faktiskt bara tappade bollen så att en turk lätt kunde slå in den i mål.)
  Lika, och ett resultat som beskriver matchen rätt konstaterar jag (oinsatt och okunnig i och om fotboll som jag är), men det dröjer bara en minut och så gör de det igen. Samme målskytt som förra gången, och enligt mig riktigt, riktigt snyggt mål. Om jag skrek när de reducerade kan ni tänka er hur jag skrek vid det här tillfället.
  Men när den turikiske målvakten sedan blir utvisad och Turkiet redan utnyttjat alla sina byten blir jag osäker. En av spelarna drar på sig handskar och en högst provisorisk målvakts-outfit och spelet kommer igång igen. Nu kan Tjeckien reducera, men det handlar om minuter och visst vore det för mycket begärt. När slutsignalen hörs inser jag bara vilken fantastisk match jag just sett den sista halvtimmen av.
  Mycket mer behövs inte sägas, och än har känslan inte släppt;
  Fotboll är riktigt jävla kul.

  Tittade för första gången någonsin runt på lite andra seriösa bloggar. Inte modebloggar, det vill säga.
  Vissa är grymt bra, min Favoriter-flik är numera näst intill fördubblad. Känns bra med tanke på hur mycket tid jag ofta har över då jag lika gärna kan läsa lite smått och gott. (Eller tro inte att jag inte har fullt upp kommande veckor, men i vanliga fall så att säga)
  Alltså; några få tips på bättre läsning än om fynden på H&M's senaste rea:
  http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2950838 aka Silverfisken
  http://lagercrantz.blogspot.com/ aka Lagercrantz
  och såklart; http://www.tjuvlyssnat.se/, som tydligen också är en blogg.
  
  Innan jag tar mig en titt på Turkiet-Tjeckien har jag en liten sak att ta upp, eller tja, helt enkelt skriva om.
  
  Kort efter att jag kom hem tidigare idag var det dags att börja tänka på middag vilket resulterade i att jag drog på mig ett par gamla stövlar i storlek 34 och traskade iväg till Hemköp för att inhandla vad som inhandlas skulle. Väl inne i affären fäller jag i ihop paraply't och tar en korg. På vägen genom spärrarna ser jag Johan Elmander stå på en skylt och med ett stelt leende uppmana alla svenskar att "Nu kör vi!" tillsammans med diverse reklam-loggor. Jag hinner bara uppfatta några få av dem innan pappersdockan tappar mitt intresse och jag går vidare mot tomaterna. När jag sedan hamnar vid löken börjar jag fundera på vad jag verkligen såg. Vilka sponsorer har EM eller Svenska landslaget i år?
  Oboy.
  Marabou.
  Estrella.
  Vad fan?!
  Är det inte sport vi sanckar om? Jag tar en snabb runda förbi ingången och konstaterar att det tamigfan bara är reklam för godis. Okej, chips är inte godis och Marabou säljer faktiskt mörk choklad också, men Oboy tar priset.
  Under dagen har jag nämligen, väl medveten om hur onyttigt det är, sörplat i mig drygt fem glas oboy och till på köpet ätit en hel del oboy-smet (jättemycket pulver + jättelite mjölk = yummie!). När jag mot slutet av eftermiddagen insåg mitt överdrivande plockade jag upp paketet för att läsa av sockerinnehållet. Och tro fan att av 100 g är det 79,5 g "kolhydrater varav sockerarter". Jag var inte förvånad, men när jag nu ser vad den svenska fotbollen propagerar för blir jag arg.
  Runt om i Europa sitter fotbollsintresserade, såväl vuxna som barn, och slukar all information de kan. Särskilt barnen, som i Sveriges fall inte inser vidden av Sverige-suger-om-man-bortser-från-Zlatan, älskar allt som har med sporten att göra och tar säkerligen efter allt. Vad ska de tro? Att stjärnor som Zlatan m.fl (jag suger på namn på fotbollsspelare) uppnått toppen av sin karriär tack vare ett glas oboy och en chipspåse per dag? 
  Nej ni, vart är världen på väg? (När man säger så känner man sig sjukt lillgammal, men håvar förhoppningsvis in ett och annat vuxenpoäng)
  Här skriker vi om fetma hit och dit och att barn ska äta nyttigt och motionera och blablabla, men när det väl kommer till kritan så är vi så jävla snåla att vi endast gör reklam för godis (bortsett från kaffet, dådå) i stora sportsliga evenemang som fotbolls-EM.
  Skäms, Sverige. Skäms.

  Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!
   Så nära! Så äckligt jävla nära att man vill spy, särskilt som oinsatt och okunnig i och om fotboll.
  1-2 till Spanien. Lika tills 92:a j-vla minuten.

  Men okej, jag hade trott på ungefär det här resultatet. Spanien (rankade 4 i världen i maj) vs Sverige (rankade 30) kunde väl inte bli annat än förlust för de ständigt för hoppfulla blågula. Spanien inledde bra, fick några bra chanser och Sverige lyckades knappt få över bollen till andra sidan planen. 
  Och i tionde minuten, eller något sådant, smällde det till och Spanien la ett snyggt 1-0-mål. 
  Nu är det kört, tänkte jag och gick till och med iväg en stund för att göra någonting annat. När jag sedan återkom hade Sverige dock fått upp spelet igen. Många bra anfall, och snart ett mål. Från vem? Ibrahimovic ofcourse.
  Och, det känns faktiskt lite dumt att säga det, men Sverige suger utan Zlatan. Då vår ende chans fått avstå andra halvlek började spelet direkt domineras av spanjorerna. Anfall efter anfall och målchans efter målchans skapade de. Sverige stack bara in en fot då och då och visserligen ledde det ofta till en riktigt bra anfall när de väl kom igång, men i övrigt ägdes planen av de röda.
  När Kim Källström hoppde in vågade jag börja hoppas på att Sverige skulle ta det, för ett tag fick de igång spelet, men när 90 minuter gått var det bara att hålla tummarna för att det skulle bli oavgjort. Och så såg det ju ut, tills spanjoren Villa gör ett snyggt mål en minut före matchens slut.
 
  Ja-a, vad säger man? Fan då. Det svider. Trots att de var värda det, trots att Sverige spelade mycket sämre och är ett mycket sämre lag; trots allt så svider det. Och om jag har fattat det hela rätt så innebär detta att om vi tar oss vidare (vilket vi troligtvis gör, om Ryssland vinner ska jag fan... äta upp min hatt eller något) får vi möta Holland.
  Och det, mina damer och herrar, det blir en förjävla sorglig historia.

  Herrejisses!
  4-1 till Holland, det är minsann inte kattskit...!
  Såg just matchen, och känner för att skriva en kort sammanfattning, oinsatt och okunnig i och om fotboll som jag är.
  
  Redan efter tio minuter nickade holland in sitt första mål, men sedan dröjde det till i början av nästa halvlek. Själv hade jag trott starkt på Frankrike från början, men man insåg ganska snabbt vilka som faktiskt hade kontrollen. Det var inte det att Frankrike inte spelade bra, det gjorde de; de skapade flera riktigt grymma chanser men lyckades aldrig sätta bollen där de ville ha den. Holland däremot, körde på bra passningspel; snabbt och enkelt, och hyfsat kontrollerat kunde de sedan se målen rulla in, ett efter ett. 
  Fast när en av Frankrikes backar sköt en grymt inlägg till Henry som lätt styrde in bollen i mål, då trodde jag faktiskt att de skulle kunna vända det. Men sedan kom Hollands tredje mål redan i nästa minut, och som tv-tittare förstod man direkt att nu var det kört.
  Visserligen var domaren lite hård mot fransmännen ibland, men jag tror inte de hade tagit det ändå. Lite för splittrade, och mot en hårt sammansvetsat Holland höll det helt enkelt inte. 

  Ska se om jag kan somna tidigt ikväll och kanske jobba lite imorgon bitti (usch, ordet "bitti" får mig verkligen att vilja hänga mig själv) innan jag åker till mamma och Andreas.
 

Ikväll lutar det åt en lugn hemmakväll, vilket faktiskt känns rätt skönt efter en del sena och smått galna kvällar i veckan.
  Säger dock inte nej till ett visst sällskap via msn, sällskapssjuk som jag är. "Duellen" hade inte suttit helt fel, men bara med någon dum och oallmänbildad person så att jag kan vinna.

  Idag har jag kollat på kameror. Den jag gillar är en Canon Ixus 80 IS (det är svenska, jag lovar), men jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken färg. "Karamell"(typ guld) eller "choklad"? Jag tar mer än gärna emot en kommentar eller två innehållande ett tips.
 

Färgerna jag väljer mellan på min nya kamera. Dock är jag inte alls intresserad av den rosa, eller den silvriga som inte ens syns i bild.


  Morgondagen blir till att tillbringa på ett barnkalas, som tur är i sällskap med Frida. Jag har dessutom en fin present till min käre bror, som fyller fyra (dock ser han ut som sex) så småningom.
  Ska se om vi har chips hemma, det var längesedan jag vågade offra mig för det starkt dålig-andedräckt-frramkallande snackset, men om det ändå bara blir jag och pappa framför tv:n ikväll så kan det faktiskt kvitta. Vad är en fotbollsmatch utan chips? Vi ska nämligen titta på Frankrike-Holland (och kanske på filmen America's sweethearts som fått bra kritik), och när det inte ens är Sverige behöver man något som håller en kvar i det hela. Visst gillar jag fotboll, men ibland kan jag tröttna. Dessutom har jag kommit på mig själv med att spana in lagens match-kläder alldeles för mycket för att jag ska kunna påstå att jag tittar på matchen.
  "Det är Holland mot Frankrike som ska spela strax..." hör jag nu nerifrån vardagsrummet, så jag antar att det är dags att pallra sig dit.
  Baj-baj!

  Sådärja!
  För mycket har hänt för att jag ska ha hunnit skriva om det, men jag ska dra det i korthet.

  I tisdags hade vi skolavslutning. Under lite för mycket körsång, lite för mycket tal (om bananflugor) av rektorerna och lite för mycket konstiga utmärkleser svettades vi ihjäl inne i den stora, men inte tillräckligt stora, kyrksalen. Bland annat fick jag ett av klassens "hederspris"(kan man kalla det så?) och därmed "Fakta om Finland". Snabbt lyckades jag byta den till "Barns tankar om kärlek", vilken faktiskt är rätt söt. Dock ska jag skänka den till biblioteket som ersättning för en borttappad "Barn skriver till Gud".
  Sedan var det dags att samlas i klassen, och medan vi såg parallellklasserna köra gruppkram spred vi ut oss i våra vanliga grupper och tog lydigt avstånd från varandra. Sorgligt, men sant. Det är 9F vi snackar om.
  Vi fick betygen, och även om det inte rör mig har jag absolut inte släppt att IS inte gav Malin, Amelia och Cassi MVG i engelska trots strålande resultat på nationella. Beror det på att vi gick i strid med honom om hans arbetsmetoder, och därmed hade samtal om det med honom, rektorn och hans fackledare kan jag ju bara vara riktigt glad och lättad över att jag hade MVG redan innan dess. En sänkning hade kanske varit för uppenbar.
  Efter allt avsked, dock utan tårar, hade jag, Malin, Johanna och Anna tänkt att grilla. Men i full orkan utanför Hemköp ångrade vi oss, och siktade in oss på att köpa thaimat istället. Men, så lätt kunde det inte vara (tyckte väl Gud) och stället var stängt när vi åkt ändå ut med 11:an. Då ringde vi efter pizza på två olika ställen innan vi insåg att det var på tok för sent för att ringa efter restaurang-mat. Men grilla ville vi inte, så det fick bli avokado, baguett och skagenröra.
  Sedan drog vi till saltholmen för att äta middag, träffa folk och ha det allmänt trevligt.

  Nästa dag saknade jag och Anna skolan så fruktansvärt mycket att vi faktiskt gick dit. Nej, det där var en lögn. Visserligen gick vi dit, men det var bara för att färdigställa vår jättefina klassteckning!


Eleverna i 9F i deras sanna skepnad.

  Och sorry, men nu orkar jag inte skriva mer. Ska kanske ut och springa (hurtigt värre!) med Johanna och Carro och har lite saker att fixa med idag. Bl.a. kolla upp vilket tid flyget till Frankrike går och undersöka möjligheten att gå på ett tandläkarbesök innan dess, samt se till att få min kamera lagad så fort som möjligt.

  Nu ska jag tillägna en heeeelt inlägg till skolans bibliotek eftersom vi tillbringat våra sista timmar på Påvelund just här.
  Jag, Malin och Anna sitter och målar karikatyrer av våra klasskamrater samt skriver dikter och läser tjuvlyssnat-citat. Vad sägs om;
"  Två killar sitter och läser dikter som de skrivit.
    Ena killen om den andra killens dikt: Wow, den var ju värsta bra! Du borde bli sån där... vad heter det... diktator!   "

  Eller mina dikter!
  Dikt 1, om Anna och Sofie (när de seglar):
  Anna är söt,
  men kanske lite blöt,
  för ibland när hon ska segla,
  och glömmer sig regla,
  trillar hon i,
  och Sofie blir sur som ett bi!

  Wooooh! Eller den här, om Malin:
  Malin är snygg,
  särskilt hennes rygg,
  med kobramuskler stora,
  ska vi henne kora,
  till årets hurt,
  och spring-rutt!

  Kanske borde jag bli diktator? 

  Om Mia och Christer, våra högt älskade och uppskattade men ack så knäppa bibliotikarier:
  Mia är glad,
  när hon tar sig ett bad,
  bland sina böcker långa,
  och listor långa.
  Christer är snäll,
  men blir det mycket gnäll,
  får man massa skäll,
  och kanske en smäll!

  Nej, teckningen går fruktansvärt långsamt...
  Nu kom Petter in och skulle avregistera sina böcker. Men eftersom Mia inte är här försöker han själv.
  Blip.
  Nästa bok.
  Blip.
  "Ska det låta såhär?"
  Vi vet inte, men vi kör på det.
  Han med, han ska köra på det! Vara med i kören alltså.

  Shaoib pluggar och ligger på mage på teckningen, Amelia har jordens största mun (alla trodde det var jag, men jag har fått äran att symboliseras av en jättelik pratbubbla fylld med svärord), Malin är rödtott med jättemycket fräknar (som ser ut som finnar), Isak är krullig och har pilotglasögon, Sven åker gokart och resten sysslar med sitt helt enkelt. 

  Nu kom Christer och Mia tillbaka från sin lunch! Jag är lite imponerad över att de lämnade oss ensamma, det är nästan första gången, så rädda som de är om sitt kära bibliotek. 

  Nu ska Anna få skriva en rad!(För typ första gången i bloggen historia! Nästan)
  
Heeeeeeeeeeeeeeeeeej! 
Jag måste bekänna en sak för alla er som följer bloggen. Jag orkar nästan aldrig läsa Saras inlägg! Sedan ska ni veta att jag faktiskt har en massa planer för den här bloggen även fast jag aldrig skriver. Vi har faktiskt planerat ett modereportage: sno stilen från Anton Hilmersson. Vi får se hur det går med det där nu när vi inte längre träffar Anton varje dag. Och det var allt jag hade att säga om den saken!



Kyss och kärlek och ha en underbar Sommar
Sara och Anna

  Idag trodde jag på allvar att jag tappat bort min cykel. Ganska sanbbt kunde jag konstatera att den faktiskt inte fanns någonstans i huset. Och cyklar är ingenting man kan råka hitta längst in i garderoben en vecka senare eller så, utan nej, den var verkligen borta. Och den är inte ens min, utan Johannas. Så jag gjorde som man har lärt sig att göra sedan man blev så gammal att man ens kunde tappa bort saker, tänkte igenom var jag haft den. Och tro det eller ej, men det fungerade faktiskt. Jag hade ställt den vi skolan, och med Hello Saferide i lurarna tog jag en liten promenix bort för att hämta den. 

  Och jag måste erkänna att jag blev lite nostalgisk. Där hade den stått över helgen, olåst, och ingen hade tagit den! Det måste vara ett otroligt misstag av alla snattande skitungar som Påvelund kryllar av, eller helt enkelt en avskedspresent från skol-anden för att jag nu slutar imorgon, och har tillräckligt bra betyg för att inte behöva gå om.
  Så vad säger man? Tre år på Nya Påvelund är över, I survived! Och hela tio år på Gamla + Nya Påvelund, herrejävlar, det är ju här mitt liv har varit!
  När jag sedan cyklar tillbaka från cykelparkeringen över låg- och mellanstadieskolgården börjar tankarna rulla igång. 

  Jag minns när jag gick på sexårsverksamheten. Ett tag var det jag och Cindy, hon kallade mig alltid Zorro och vi spanade in killar. Sedan var det Louise, vi var oslagbara. Jag och Linn lekte vildingar och byggde fällor, samt åkte leksaksbil i full fart nerför en låååång, braaant backe och krockade in i en taggbuske. Vi hade "Sverige-klubben" och badade lerbad och klättrade i träd och fångade nyckelpigor och tappade tänder och herregud vad tiden har gått.
  I ettan var man stor, riktigt stor. Men ändå jätteliten. Titta på treorna! De ser ut som Spice Girls och leker hopp-lekar vid trapporna. Om man ändå var som de, om man ändå någon gång i framtiden blev som de...
  Vi hade två lärare, en tjej som jag inte minns namnet på och en kille som hette Anders, precis som pappa. Han var jättelång och jag jättekort, så han satt alltid på huk när han pratade med mig. 
  I tvåan bestämde jag och Linn oss för att bli av med vår ler-... glädje. Vi var nämligen riktiga små grisar och älskade allt som hade med smuts och lera att göra, och vi kunde stå i timmar och känna av "konsistensen" på olika lerkluttar. Och på fritids lekte vi popcorn och chips med de äldre killarna och på rasterna lekte vi lemurer med klassen på klätterställningen. Och jag kunda göra volt på räcket, och alla kollade på mig. Jag var sjukt stolt. 
  Och efter att ha tillbringat ett lov i Bad Gastein hade mina kompisar pojkvänner, så jag insåg att det var dags för mig med. Pontus var tydligen ledig, så jag bad Emma fråga åt mig och han sa ja. Sedan gjorde jag slut, minns inte varför men minns inte heller något vi gjorde tillsammans, så det kan inte ha varit något speciellt. Blev dock tillsammans med honom igen strax efteråt, för att sedan göra slut igen. Och denna gången blev han sur. Han började reta mig för att jag var så "liten" (ja, jag har alltid varit mycket kortare än medel), trots att jag var äldre än honom. Och Linn bråkade så mycket med Viktor att Anders fick tejpa en gräns mellan dem på bänkarna.
  Och jag hade en hund. Hon hette Jonna och hon var bäst. Människan som spelade henne hette Lisa, och Linn var min andra hund. Jag minns inte vad Linn hette, men jag hade läst om hundarna i en bok och vi blev så inspirerade att vi lekte att vi var den lilla "familjen" hur länge som helst. 
  När vi skulle börja trean var vi livrädda. Jag, Linn och Louise var ett team som absolut inte höll ihopp i vått och torrt, men som definitv var bäst. Olof och Joakim, som var ett år äldre, berättade om hur Marie, vår blivande lärare, slog eleverna på med linjaler om de räknade på fingrarna i matten. Och helt osant var det inte, jag minns tävlingarna vi hade varje morgon om vem som kunde svårast gånger-tabell på kortast tid. Minns hur hon delade ut dem, lätta till de dåliga och svåra till de bra. Tyvärr var jag tydligen en av de bra, och presssen blev enorm för en nio-åring. Så uppmärksammade hon allihopa och sedan startade hon tidtagaruret. Skriv för livet! Det var lika hemskt varje gång; tänk, tänk, tänk Sara, du vet ju vad 5 x 6 är, och 8 x 4 med, skriv, skriv, skriv! Och räck upp handen när du är klar, och glöm för guds skull inte att hoppas på det bästa.
  Kanske var det någonstans här som min "prestationsångest" (haha, känns jättekonstigt att kalla det det, jag vet inte ens vad det är egentligen) började, och jag hatade att resa bort. Spelade ingen roll att vi skulle till Mallorca och ha skitkul i en vecka, jag skulle missa skolan och det ville jag absolut inte. (Detta har blivit tvärtom i dagens läge, hoppas jag alla har förstått)
  Men tiden med Marie var lärorik, vi fick egna disketter och jag skrev min första berättelse, en kort saga om ugglan Ulf... 
  Och, inte att förglömma, vi var häxor. Jag, Linn, Louise, Elnaz och faktiskt Cassi, var tvättäkta häxor. Vi hade olika element och grejer, och vi skulle rädda världen. Och det var suuuperhemligt. 
  Men i fyran flyttade Louise till USA. Jag grät som aldrig förr och ville inte tro det. Vi skrev brev och jag saknade henne hur mycket som helst, även om jag och Linn hade jättekul.
  I slutet av fyran fick vi döds-straffet. Inför femman skulle vi slås ihop med fyrorna från parallellklassen, och alla 1-2:or, 3-4:or m.m skulle bort, från och med nu skulle det bara finnas "rena" klasser.
  Vi hatade de från den andra klassen, de hatade oss. Det enda positiva var väl att det kom snygga killar i vår ålder, för Gustav, Douglas och Sven var inga höjdare på den tiden. Jag fick till och med pojkvän, Gabriel. Vi dansade på ett klassdisko, och sedan blev vi tillsammans. Men efter ett tag, min tidsuppfattning är kass, gjorde han slut. Linn blev mer ledsen än jag, för jag var "inte en sån där känslig typ".
  Men vi blev en bra klass, och jag kommer aldrig glömma klassresan i sexan. Det kinesiska pusslet, stövelkastningen, kanotpaddlingen, den iranska julaftonen och sanning eller konsekvens i tältet. Jag pussade Gabriel på munnen, och han blev kär i mig igen. Vi satt på stranden och pratade om hur mycket vi skulle sakna klassen, och vi badade fast vi inte fick. Jag fick mitt försat smeknamn; Flygplanet, eftersom jag sprang "som ett flygplan" från iransk julafton, och vi sög så hårt på stövelkastning att det var löjligt. Vårt lag, med mig, Cassi, Ylva, Niklas och Johan (de fem pratigaste i klassen) sög över huvud taget men vi hade så jäkla roligt.

  Och så kom högstadietiden. Vi hade hamat i 7F, vilket snabbt blev 7Fucked up, 7Fula, 7Feta m.m och alla hatade klassen. Vilken tönt klass det var! Och detta gjorde att man sökte sig bort från klassen, bort från skolan i hela tre år och det jag kommer sakna är inte vad vi gjorde, utan att vi kunde gjort så mycket mer. Varför tog vi inte vara på de tre snabba åren vi hade? Varför hade vi inte så kul vi kunde?
  Nej, det är skitsamma. Mycket kul har vi haft ändå, trots 9Fucked up och konstiga lärare. Kanske inte på själva skolan, men de tre senaste åren i mitt liv.... : Mmm... Jag vill aldrig bli vuxen. Till och med gymnasiet är ett för stort steg. Så sommarlovet kommer lagom.

  Igår var jag, Anna, Malin, Johanna och Cassi på picknick festivalen i tjottahejti (Kållered). Vi hade så sjukt mycket mat! 
  På morgonen var jag och Malin jätte-hurtiga och tränade. Vi sprang ut till rugby-planen och där körde vi interavaller m.m. Jag tycker att vi var väldigt seriösa, men Malin som är lite mer van vid att träna tyckte absolut inte det. På vägen tillbaka bestämde vi vem som skulle göra vad inför picknicken. Jag skulle ordna potatissallad (usch, kom just på att den fortförande ligger i min väska) och rostpiff, Malin pastasallad och Johanna fruktsallad. Det blev väldigt mycket sallader! Men Anna gjorde jättegod kladdkaka och Cassi... lite "smått och gott".
  Och efter att ha hanldat ännu mer mat på Konsum satte vi oss slutligen på en, för ovanlighetens skull inte proppfull, spårvagn. Den var ju inte så tom att vi kunde sitta ner, nejnej, men vi slapp i alla fall trängas in bland svettiga killar utan tröja och badväskor, utan kunde stå upp hyfsat fria. 
  Vi bytte på Mariaplan och skulle sedan tillbringa ytterligare 40 minuter i en överhettad plåtburk, men tack vare sittplatser och ett öppnat litet fönster klarade vi oss.
  När vi kom fram letade vi upp en fri gräsplätt där Cassi kunde sitta i skuggan och vi andra i solen, men efter diverse kioskmongons fight-danser och andra puckons jonglerande hade skuggat flyttat sig och vi satt plötsligt i fullt solsken. Men i nästa stund jagade ännu en skugga ikapp oss och det blev nästan lite kallt.
  Så vi gick ner mot scenen, och träffade på Amelia m.fl. Första bandet var något finsk-polskt-tjecko-wheteverskt dansbans, och en del uppskattade det, men inte vi. Andra bandet var från Halmstad och riktigt, riktigt bra! Sedan var de flesta banden bra, och vi hade ganska trevligt.
  Malin, Johanna och Cassi åkte hem men jag och Anna stannade lite till med Amelia, Fredrik, Sofia och Linn (rätt?). Linn "fick kontakt" med den suuuuuuupersnygga mörka killen från ett av banden. Jag är äckligt avundsjuk!
  Sedan åkte även vi hem, men då till Pernilla där vi träffade Anton och Abbe och vi tittade på en film jag inte kan namnet på, men som är jättebra. Men jag hade sett den förut, och innan den var slut promenixade jag och Johanna hem tillsammans. 

  Nej, nu ska jag sola eller sticka ut och springa med Malin och Johanna. Eftersom pappa stuckit ut och seglat kan jag inte få ner båten till GKSS under helgen, så jag får helt enkelt börja segla på sommarlovet istället.

I have news for you my friend:
I'm sticking by you until the end.

  Med bara Hello Saferide kan man klara sig själv en hel kväll. Jag har inte ens någon favoritlåt, alla är typ lika bra. Men San Fransisco är riktigt bra i och för sig, inte bara fin. Loniness Is Not Better When You're Alone är superfin. Och Long Lost Penpal kan man lyssna på om och om igen. Och There's Nothing Like You When Your Gone gillar jag skarpt.
  Ni fattar.
  Någon kväll ska jag förbereda picknickkorg, engångs-grill, iPod-högtalare och dra med  mig några nära vänner till Hinsholmen för att ägna kvällen åt att titta på solnedgången och sjunga Hello Saferide. Och Håkan.
  Sugen?
  Jag är.
  Och prata om livet, såklart. Tjejsnack på högsta nivå? Ja tack!

  Men just nu har jag ju bara knappt hälften; musiken. Så jag får analysera mig själv och mitt liv lite by myself. 
  Av någon anledning känner jag mig jättestressad, men har inget att göra. I och för sig, jag skulle inte kalla det stressad, jag är mer rastlös. Men känslan är densamma som vid stress.
  Malin kände inte för en promenad på vår underbart vackra skolgård och snack om "tiden på högstadiet", så jag har suttit still framför datorn ända sedan jag kom från Antons student. Hej liv! Jag behöver inte låtsas i alla fall.
  Och eftersom jag egentligen inte har några problem, vilket jag brukar ha, blir det då och då att jag försöker skapa några. Vet inte varför, men ibland märker jag faktiskt att jag sitter och tycker synd om mig själv eller liknande för något som inte alls är ett problem. Som... nej, inte blogg-vänligt.

  Nej men herre! Nu har jag suttit här och skrivit en massa jätteonödigt, gud vad tråkigt för er som faktiskt läser. Men sorry, ni blir så illa tvungna.

  Halleluja, 64 timmar vaken och 6 timmars sömn. Och jag är knappt trött, men nu ska jag faktiskt sova. Bara planera lite först.

  Skrev just klart min "text" om urbanisering till geografin. Den är lite konstig, och jag kan inte riktigt avgöra om den är bra eller inte, men jag känner mig nöjd. Det var faktiskt väldigt lätt, jag läste igenom artikeln om urbanisering (folk flyttar från landsbygden till städer) på Wikipedia en gång och började sedan skriva endast med hjälp av min egen hjärna. Brukar bli bäst så, faktiskt. Just det, ska kanske skriva upp min källa på arbetet också, har typ aldrig gjort det förut. 

  Och imorgon är sista skoldagen, woho! Får förhoppningsvis tillbaka matte nationella, hoppashoppashoppas att allt gick som det skulle. Efter skolan ska jag till min sysslings studentmottagning, men i övrigt är jag rätt ledig. Och under helgen ska jag bara njuta. Fast en grej har jag att göra; segla. 
  För nu jävlar! Nej, men jag ska i alla fall tvätta av båten och se till att få ner den till GKSS, och sedan börja segla igen. Det är trots allt väldigt kort tid kvar till SM nu, och jag längtar.

  Men nu har jag ingen känsel i rumpan, så godnatt.

Krabban Stig och jag!

  Först och främst; vad ful nya blogg.se är!

  Och näst först och främst; under de senaste 58 timmarna har jag sovit 6. En helvtimme på klassresan, en havltimme hemma igår, fem timmar inatt. Jag är så jävla pigg! Helst stört, borde jag inte ha dött för länge sedan?
  Tanken var egentligen att se om jag klarade två dygn. Men så bangade Malin, och Anna gav uppp, och då var det rätt tråkigt och allmänt ovärt. Men på sommarlovet! Någon som är på?

  Och nu till dagen! ... som jag inte tänker skriva särskilt mycket om. Vi hade "klassens dag" (heter det föresten inte typ klassföreståndarens dag eller något sådant konstigt?) och var på Vrångö, precis som alla år innan. Vi badade, spelade fotboll, åt glass, åt matsäck, fiskade krabbor, spelade fotboll och kom på nomineringar till våra klasskamrater, med de får ni inte veta förens vi har delat ut dem officiellt. Det hela var mycket mysigt och trevligt, men självklart är jag röd som en tomat på axlarna/ryggen. Skönt...!

  Hjäääälp. Det låter väldigt konstigt på övervåningen. Ty som om någon är där.
  Aja, är hos mamma nu och ska "bo" här i någon vecka, vi får se hur det går... Inte på grund av ljuden, men ja.

  Fyra bitchslaps och en kyss, det här helt klart mitt förslag på namnet på Isaks porrfilm han har snackat om hela natten. Varför är inget jag skriver här, men det har med Malin och Gustav att göra. 

  Jag kom i alla fall nyss hem. Är död. Klockan är 08.09 och jag gick och la mig strax innan fem. För att sedan vakna ännu straxare innan fem. Det enda som kan räknas till sömn inatt var när jag slumrade till i fem minuter inne i världens sämsta tält.
  Jag mår skit. Skiiiiit. Trött, solbränd, seg, ont i magen, mår illa. Troligtvis för att jag under natten åt x antal påsar godis/chips/choklad/marsmallows/pastasallad. Och till frukost; chips och en macka utan pålägg. Kan man ens kalla det macka? Suck.
  Jag vet inte ens om man egentligen kan kalla det här för lyckat, men kul var det. Och förjävla konstigt, men jag kommer till det senare. Nu ska jag ta allt från början och hoppas att ni förstår.

  Vid elva-tiden skulle vi igår ses på Fånarna på farmen, en slags femkamp som anordnades för klasser m.m. Efter typ sju byten (hata västtrafik!), en frukost som bestod av bulle och is-chai från Espresso House och en timmes tid av svett, sol och värme befann jag mig slutligen med resten av klassen i tid på platsen.
  Vi blev genast indelade i lag, och jag började med en av många konstiga hinderbanor. Jag var i lag gul, och vi vann stort. Om jag ska gå in på hur varje delmoment såg ut kommer ni få läsa tills ni spyr, så jag hoppar över den biten. Men vi vann även nästa tävling, och sedan tävlingen efter den.
  Vi ägde! Tyckte vi. Men i nästa tävling kom vi tvåa och i den femte kom vi sist. Och sedan pendlade det upp och ner och efter stress, klaustrofobi, skrämsel, för mycket sol och stora bråk inom laget blev det slutligen dags att leta fram "skatten". Vi kämpade som bara den, men forlorade på marginalen för att vi helt enkelt inte såg den jättelika kistan som visserligen låg gömd under en hög av hö, men det var så uppenbart att jag blir arg bara jag tänker på hur klantiga vi var. Och att en viss jävel inte kunde lägga en kompass med de olika väderstrecken åt "rätt håll". 
  
  Men så var det dags för nästa etapp, att tälta på Brännö. Jag lyckades övertala en orolig förälder och vi bestämde oss för att samlas 18.20 på Saltholmen.
  Och när vi kliver av på Brännö börjar vi vandra. Som bara den. Vi går över hela ön och kommer till slut fram till en bra vik där vi bestämmer oss för att slå oss ner. Men så lätt var det minsann inte, skulle det visa sig. Två personer hinner upplysa oss om att det är tältningsförbud innan vi bestämmer oss för att skita fullständigt i det. Vem behöver tält anyway? Vem har ens tänkt att sova?
  I alla fall börjar vi med att bada och det blir första doppet i Sverige för min del. Hur skönt som helst!
  Sedan grillar vi, äter och leker sanning eller konsekvens. Jag vet inte hur mycket jag kan skriva av vad som hände här utan att "kränka" någon, men det som avslutade leken var Isaks avsugning av min dennis-korv. Haha, han som tjatat hela leken om att jag skulle suga av hans. Har ni någon gång spelat spelet Sanning eller Konsekvens förstår ni vad jag menar, det är den med bananen. Om inte så... skit i't.
  Jag och Malin bestämmer oss för att ta ännu ett bad, dock inte fullt så anständigt kläddda som tidigare, eller jag kan itne ens påstå att vi var klädda ju. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Det var otroligt skönt, och efter att Isak brottat ner oss, kittlat oss och puttat i oss, allt för att få "se fler delar av oss" går vi upp och det inleds under kvällen en mängd olika samtal. Djupa och oseriösa, bekännanden och berättelser, och plötligt vet man en hel del mer om alla.
  Och nere vid "lägret" är det full fart. Jag blir pepp och springer runt som en galning mellan olika människor innan vi vid tre-tiden bestämmer oss för att se på soluppgången (som inte äger rum förens vid fyra-fem tiden, men det fattar inte vi). Vi klättrar upp på berget, och plötligt blåser det väldigt mycket. Väldigt mycket för mycket för att sitta där i bikini, jeans och en tjocktröja, men vi klarar oss med varandra och bangar gryningen för att isället äta sjukt mycket riesen, kexchoklad, dumle-snacks, chips och marsmallows. Heja oss!
  När vi tröttnat på det bestämmer vi oss för att ta en sväng förbi toaletterna och på vägen hittar vi en igelkott. Jag, Malin, Cassi och Pernilla blir i fullständig extas. Vi tar hundra kort, sätter sedan marsmallows i taggarna på den (förlåt Gud) och när den sedan börjar springa iväg mot havet skriker Pernilla att "Ånej! Den vill ta självmord, vi måste hindra den!!" Vi plockar bort marsmallowsarna och försöker utan större framgång flytta den från stranden.
  Vid fyra tiden snor jag och Malin ändå ett par cyklar och bestiger ett annat berg. Där sitter vi och är lite sentimentala och väntar på att soln gå upp, men den tar förjävla lång tid på sig så vi skiter i det också. Istället beger vi oss till Isaks tält, som nu är uppsatt och visar sig vara något slags partytält, inte alls ett tält man sover i. Dessutom hade de glömt tältpinnarna (Malin hade förövrigt glömt  alla tältpinnar till vårt tält, och vi skulle därför sova i Isaks) så då och då blåser tältet bokstavligen talat bort och plötslig sover man istället utanför det.
  Men, vi sover inte. Isak ligger och käkade en baguett som han hade börjat käka i sömnen och efter ännu mer sanning eller konsekvens (dock väldigt kort denna gången, och en viss person pratade kontinuerligt om sin porrfilm) slumrar jag till. Jag vaknar direkt efteråt, och kände mig alldeles för pigg för att sova något mer. Detta var vid fem-tiden.
  Så börjar kriget. Vi snor iPod-högtalaren och Isak får dampet, värre än någonsin. Det slutar med att han brottar ner mig och vi får ge upp. Snopen sätter jag mig på en sten och äter lite ur en halv chipspåse. Blä. Jag äter lite till, och sedan ännu mer, och lämnar den sedan åt sitt öde.
  Och så börjar vi, efter en evighet av städning och packning, gå tillbaka till båtläget. Jag och Isak hamnar totalt sist och inser att vi absolut inte kommer hinna, men då kommer en flakmoppe åkandes. Vi får skjuts, förbi Anton och Hampus (som missade båten) och kommer i princip först. Kan man ha mer flyt?
  Nej, jäklar vad kul det var ändå... Vad knäppt det var! Vad vi har öppnat oss för och fått höra av varandra! Herregud... Herregud...