AnnaochSara

 Oja! (Cruches =) Kryckor är stört kul!
 Amelia hade under helgen stukat foten i en trappa (är jag den enda som inte är förvånad?) och har därför under veckan haft kryckor. Svag som hon är upptäckte hon dock redan efter första dagen att det var enklare att halta utan dem, men hon har tagit med sig dem ändå. För min och Malins skull.
 Förutom att själva hoppandet på kryckor är rätt hårt, rätt jobbigt och gör rätt ont är kryckor och vad man kan göra med dem otroligt roligt!
 Måndagen började för min del med nationella svenska-uppsatsen, men sedan gick jag, Anna, Malin och Amelia hem till Anna för att pimpa Amelias kryckor. Men det blev inget av pimpningen, för jag och Malin hade hittat ett till par kryckor hemma hos Anna och höll på för fullt med diverse kryckaktiviteter utanför.
- Kryckrace (Malin vann rätt överlagset.)
- Stå på händer med kryckor (Min idé. Funkade inte alls. Försökte både mot en vägg och genom att först hänga knäveck i ett träd, men nej, det gick halt enkelt inte.)
- Hjula med kryckor (Gick okej, men det såg inte särskilt snyggt ut. Dessutom dunsade Malin ner på marken en gång, och en gång fick jag ena kryckan i magen och landade med foten i en väldigt konstig vinkel. Tyvärr gjorde det inte så ont att jag skulle blivit tvungen att helt överta Amelias kryckor. Det hade varit kul!)
- Slåss
- Skjuta folk!
 I övrigt är det ganska kul att bara hoppa om kring med dem, eller försöka klättra upp på väggarna. Så vi hoppas såklart att Amelia tar med sig de imorn med :)

PÖSS /Sara

  Till att börja med måste jag säga hur otroligt värdelös melodifestivalen verkligen är. I lördags hade vi vårs majestät Farmor hemma på middag, så för min del blev det en lugn hemma-kväll. Hon ville se på melodifestivalen och för artighetens skull, och inget alls annat, höll jag henne sällskap framför tv:n. 
 Innan jag börjar klaga måste jag bara påpeka hur underbart rolig och fantastisk Björn Gustafsson är, och att även Kristian Luuk kan vara lite småkul ibland, trots allt.
 Inledningen med BWO kändes lite typiskt schlager och så vidare, med (jag erkänner) en hyfsat bra låt som efter ytterligare 7 låtar kändes självklar till finalen. Scenkläderna fick mig däremot att fullständigt spy. Och sångaren, jag vet inte ens vad han heter, kändes ju bara så supergay att det nästan överträffade mannen med flintskallen som spelade synt och hade högklackat. Ja, ni hör ju själva.
 Nu minns jag inte den inbördes ordningen, men killen från Tjecko-whatever var ju bara helt fel. Ja, hjälp vad fel det var. Till och med värre än opera-tjejen, som i full orkan och alldeles för blonderat hår stod och skrek sig till en andra chans. Vad tänker Sverige med?
 Farmor tyckte att Upp och hoppa kunde gå och lägga sig, och själv vet jag inte alls vad jag tyckte. Skånskan kändes lite... bagagnad. Om det var timbuktu-känsla de ville uppnå misslyckades de i alla fall totalt.
 Vad var det mer då...? Jo, just det. Eskobar. Jag fick huvudvärk. Var det bara jag som tyckte att killen sjöng helt hemskt falskt? Samma sak med barbie-tjejerna i karamellfärgade klänningar. De kanske inte sjöng falsk, men låten kändes ju väldigt uttjatad. För att inte tala om Patrik Isaksson! Hans låt hade vi nog alla hört förut, men med något att låtnamn i nått annat gammalt album som min mamma lyssnade på för hundra år sedan.
 Och vad-dom-nu-än-hette, tjejerna som var alldeles för gamla för så mycket smink, så blonderat hår och rosa klänningar? Och när sångerskan gjorde den klassiska fjortis-dra-handen-genom-håret/luggen ville jag bara lägga mig raklång i soffan och kväva mig i en prydnadskudde, men farmor var liksom i vägen.

 Nej usch, fan heller att det blir någon mer melodifestival för mig, oavsett vem som är på besök. Jag har alltid sagt att jag hatar det, sedan några år tillbaka, och jag gör det ännu mer nu.

 Men efter den usla folkfesten bytte vi till 2:an och hamnade mitt i den finsk-svenska filmen Den bästa av mödrar. Och trots att jag hatar 2:an (det är mycket jag hatar), så blev jag riktigt nöjd denna gången. Den bästa av mödrar är en helt fantastisk film om relationer och saknad. Efter 10 minuter var jag helt fast och efter en halvtimma kom tårarna. Jag grät och grät och grät fram tills eftertexterna, och även då grät jag lite till. Troligtvis sammanlagt en hel hushållsrulle. Och mattan.
 Det var bland det finaste jag sett och så trovärdig, så träffande och så djup att den hamnar högt, riktigt högt, på listan över mina favoritfilmer.
Nu har jag väl varit duktig? :) Två dagar i rad! Pöss!/Sara

 

  Japp. Jag känner att jag inte vill lova något denna gången,. Risken att jag bryter det är på tok för stor. Jag gillar att skriva men anledningen till att jag inte gjort det så ofta, eller alls, den senaste tiden är helt enkelt att jag är superkass på att slutföra och, som i detta fallet, hålla igång saker och ting som skrivs. Exempel på detta, förutom själva bloggen, är att det enda jag någonsin skrivit klart (längre text) är när vi skrev deckare i sjuan/åttan. Och den sög.

  I alla fall. För det mesta har det ju skrivits om segling här, och jag känner lite att det nog ska förbli så, även om det då och då självklart kommer slippa in annat.

  Min stackars e-jolle har under de senaste tre-fyra stormarna legat kvar nere vid GKSS och fått utstå det värsta.
  Idag åkte jag för första gången ner och kollade till den, och den var kvar även om det inte såg särskilt hälsosamt ut för den att stå nere vid kajen, inte långt från det höga vattnet och i den extrema blåsten. Jag blåste nästan bort själv.

  Så imorse hämtade jag roder, centerbord och ett väl ihopknycklat segel som låg i den. Själva båten får vänta till ett senare tillfälle (förhoppningsvis innan ännu en storm).

  Mycket mer finns inte att berätta, men jag ska försöka bättre mig med skrivandet. Som så många gånger förr, men nu är det inte längre ett löfte.
Kram! /Saraaaa