Snart så kommer Anna. Snart. Bara snart.
Apropå henne. Snart är det bara en månad kvaaaaar! Det är helt fantastiskt. Helt underbart bäst. Jag kommer gråta av lycka när jag träffar henne igen och jag hoppas för allt i världen att hon har färgat sitt hår rosa. Sen ska vi på Peace & Love och äga allt och alla och sedan ska jag bort en massa men SEN! Sen är hon hemma i ett helt år med mig igen. Kanske flera år. Kanske ett helt liv.
Jasså, nu måste jag fytta upp datorn. Syster + hennes fyra år äldre pojkvän ska ner dit jag sitter och jag får inte störa.
Bajjbajj.
En sån där sak som man hittar och blir lite nostalgisk över.
Jag har redan börjat planera sommaren. Jag borde jobba hela, men ska jobba kanske fyra veckor, vara på Almedalsveckan, tågluffa, vara på Emmaboda och lite hos eller med Jakob. Helst vill jag dessutom segla med Anna, men det har jag inte sagt till henne än. Jaja, det är trots allt en termin kvar.
Jag har överlevt ytterligare två kurser; rättskunskap och miljöpolitik. De har varit skitjobbiga. Nu ska jag läsa Filsofi A i förväg och börja plugga lite matte. Jag har också köpt pennor och fint papper för att kunna måla lite. Sammanfattningsvis: jag försöker få harmoni i mitt liv!
Nej, ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag gör just nu. Fast det kan vara för att klockan är tio över ett och jag har umgåtts med mig själv ett tag nu. Hejdå!
Ingen som vill se Laleh 22 november?
Från din öde ö, från dina papper och pennor
Du är en förlorare, men du kan gömmas I min mun
En människa är inte tung att bära på
För vad ska det bli av dig?
Och för första gången någonsin är Anna mycket bättre än mig på att blogga.
Yepp. Anna, som ju har sugit på att blogga på vår blogg, bloggar massa bra grejer på annasaustralien.blogg.se.
Vilket i och för sig peppar mig. Jag har dock inget viktigt eller intressant alls, jag mår mest bara allmänt dåligt över att Anna är i Australien, Ebba i Bryssel, Jakob i Örnsköldsvik och Niclas i Örebro. Jag genomgår någon form av psykosocial pupertet (kände i och för sig aldrig att jag hade den där i 14-års åldern, så det kanske kommer nu, vem vet?) all over again och det suger. Jag vet inte vad jag vill. Alls. Imorgon, i helgen, om ett halvår, efter gymnasiet eller i mitt liv. Jag vill inte komma på "rätt" sak, jag vill bara vilja något. Så snurrigt är det.
Skolan har börjat på riktigt nu. Jag har förvisso bara haft tre lektioner, varav den senaste var superflummig och jag lekte kulturell (fast alla som känner mig vet att jag är super-okulturell). Men jag har fått två läxor. Nej men vad fasen skriver jag om det här om? Jag halkar in på Annas och alla andra utomlandningars spår. Sånt där hade ju varit lite kul att veta om jag inte varit i tråkiga, trista, urusla, bajsiga, regniga (fast jag vill inte ha sol), ensamma Göteborg, Sverige.
Nu ska jag försöka sova innan jag råkar ta livet av mig. Bajjbajj!
STHLM x3
Just det, med anledning av detta hade jag tänkt hämta min kalender som ligger på mitt skrivbord. Den tanken snuddade mig första gången för ca två timmar sedan. Jag är så bra.
Dessutom vill jag skriva in när jag ska till New York för det ser jag framemot. Jaja, egentligen borde jag lägga mig jättetidigt eftersom jag har världens sömnbrist sedan hur länge som helst tillbaka och jag ska jobba imorgon.
Jag vill också ha min kalender för att se om jag kan åka in till stan imorgon efter seglingen och kolla på en kavaj och gå till SJ och be dem om hjälp vad gäller tågresorna till Popaganda. Jag missar dock en skoldag vilket innebär att jag bara kommer vara i skolan två dagar nästa vecka menmen.
Känns som att i år kommer bli ett skolk-år. Det gör mig inte så mycket.
Nej nu ska jag gå på toa och sen ska jag städa mitt rum. Godnatt!
Svettiga bussar och svala tåg.
Jag känner mig lite ond.
På centralen åt jag pizza hut fast att jag inte gillar det. Det var gott. Jag fick inte in min väska i något skåp och lyckades inte få växelautomaten att fungera och sedan kunde jag inte hitta något anteckningsblock så nu åker jag till ett superseriöst läger utan att kunna anteckna. Inte för att jag någonsin gör det, men för att det hade varit bra att verka seriös.
Det verkar som att vi ska vara supermånga. Jag är inte superpepp för jag har jobb och plugg att göra och måste skriva ett debattinlägg och en kandidatur och planera ett elevrådsmöte och ett amnesty-möte och boka tågresor till Stockholm och skriva utvärdering och representationsmall och... ja... Blä.
Jag var hos Jakob i Norrland i veckan. Det var braa. Jag vill inte därifrån. Men det var lite för varmt. Jag borde flytta till Sibirien eler nått, för jag hatar sol och värme för att det betyder svett, röd hy och huvudvärk. Jag är lite törstig. Det här blogginlägget är totalt meningslöst.
På tisdag kommer Agnes och på Torsdag kommer Ophelia. Det kommer bli så himla, himla bäst att jag blir helt lycklig när jag tänker på det.
Just det. MP Göteborg-styrelsemöte. Måste läsa handlingar.
Hejdå. Jag kanske kommer igång på riktigt nu, vem vet.
Jag saknar Jakob och Anna.
sa har kanns det!
Bla jag ar sa frukatnsvart trott pa att folk bara tar for fivet att jag vet allt och att jag klara mig sjalv har det gor jag faktiskt inte. Nu har jag lunchrast och efter det tva perioder med outdoor. Det ar bara det att min class ar pa expedition, ja jag skulle egentligen ocksa vart med dem. Det var inte det att jag inte visse, for det gjorde jag. Forst var jag lite osaker pa tiden sa jag var tvungen fraga om jag fick ga och ta reda pa det pa biologin som vanligt nar jag sager nagot blev det valdigt mycket uppstandelse och alla var inblandade i mitt lilla miniproblem: nar ska jag vara vid bussfickan.
Det slutade med att min larare ringde i sekriatet och fragade. Klockan ett vart de, vilket var bra for jag skulle inte behova ga tidigare, berattade min larare for. Jag kollade pa mitt timetable for sakerhets skull, dar samma larare skrivigt in att jag slutade lektionen klockan 1. Jag fortsatter med att oversatta olika djurarter till grekiska som vi haller pa med anda tills klockan ringer. Nar jag ar pa vag ut ser klockan och den ar tre minuter over ett, jag sprinner i vag till buss fickan, sa diskret jag kan. Men nej, nar jag alldeles nastan ar dar ser jag hur bussen aker, hade jag sprungit lite till och hoppat och skrickigt lite hade dem sakert stannat, men jag kande faktiskt inte for det.
Sa nu sitter jag har i bibloteket och funderar pa hur jag ska underhalla mig sjalv under de kommande tva timmarna. Jag funderde pa att ga hem men det kanske inte ar sa bra idee, jag kan inte vagen och jag har ingen telefon, Joan kommer nog inte bli sa glad over det, annu mindre Jenny.Och eftersom jag inte har nagon telefon kan jag inte ringa och se om de kan komma tidigare. Jag funderar pa om jag ska pa och forsoka byta byta bort biologi. Eller sa lannar jag en bok och gar och gommer min nagonstans, men det kommer bli jobbigt att kanske stota pa nagon fran outdoor oc fa forklara sig och annu varre nagon fran biologin.Eh varfor tog jag inte med mig min dator i dag? Jag blir sa trott pa mig sjalv.
13.40
28juli
Anna
Det här är inget uppehåll, det är en konstpaus
Imorgon åker Anna till Australien. Jag vet inte om jag fattat det än, men hon kommer förbi här imorgon bitti så att jag kan säga hejdå. Klockan 6 på morgonen, så himla hårt, men åh vad värt. Jag pallar inte riktigt för även om jag vet att hon kommer tillbaka, att vi håller kontakten, att ett år går fort och att hon kommer ha jätteroligt så kommer det finnas oändligt många timmar som kommer få stå tomma i mitt liv under 12 månader framöver. Det pallar jag inte riktigt.
Godnatt!
Därför ska du RÖSTA GRÖNT 7:e juni!
EU PÅ FLYKT
EU flyr sitt ansvar för världens folk. Med stängda gränser mot omvärlden och en allt grymmare behandling av hjälpsökande blir EU mer och mer slutet.
Sverige och de rika länderna kan och ska ta mer ansvar för människor som söker skydd inom EU. Flyktningar ska behandlas som medmänniskor - inte som brottslingar.
I klimatkrisens spår kommer fler och fler människor att behöva lämna sina hemländer. EU bär en stor skuld till klimatförändringen och har därmed särskilt ansvar.
Miljöpartiet anser att jordens tillgångar ska räcka till alla människor - inte bara till de rika.
Därför ska du RÖSTA 7:e juni!
Den 7 juni 2009 är det val i 27 länder i Europa. I förra valet till Europaparlamentet röstade bara var fjärde person under 25 år. Om du är över 18 år kan du göra skillnad med din röst den 7 juni.
Vi behöver ett fräschare EU
De flesta som röstar i valet är över 50 år och medelåldern på våra parlamentariker är över 50 år. Vi vet att de som väljs till Europaparlamentet är erfarna - men har de rätt erfarenheter? Har de dina erfarenheter? Vi tror inte det. Om vi bara har deras erfarenheter får vi en fattig politik.
Din vardag förändras i Europaparlamentet
De flesta beslut i Sverige påverkas av beslut som tagits i EU. Att Ryssland bygger en gasledning över Östersjön, att Sverige ska införa fildelningslagen och direktivet IPRED eller att våra bussar är anpassade så att det enkelt går att ta sig på även för personer med funktionshinder - de är alla EU-beslut som påverkar din vardag. Även om Bryssel kan kännas långt borta så syns besluten tydligt här.
Någon kommer att rösta åt dig
Idag bestämmer en dryg tredjedel av Sveriges befolkning, de 38 procent som röstade förra gången, om vilka beslut våra politiker skall ta i Europaparlamentet. Det är ett problem för demokratin, det är ett problem för EU men inte minst för dig. Eller tror du att den där tredjedelen tycker precis som du? Om du inte använder din röst ger du den till någon annan
Om betygshets och skolans egentliga uppdrag.
Elevrådskongressen 2009. Oförglömligt.
Bättre sent än aldrig, vad har hänt sedan sist?
Var hos Olivia i Malmö för några helger sedan. Det var supermysigt och hon lagade skitgod veggie-mat till mig :)
I övrigt, inget intressant. Har försökt komma igång "ordentligt" med HiA-arbetet, men det går riktigt uselt.
Vad som dock är riktigt, riktigt intressant, är Sveriges Elevråd - SVEA. Tidigt en fredagmorgon begav sig nämligen jag och Branko till Emmaboda för att delta på elevrådskongressen. Jag var trött och hade missat min buss på morgonen vilket resulterade i panik + taxi, Branko var nervös och visste inte om han hade tagit med sig tillräckligt många par byxor, och några andra elevrådare kunde vi inte se till.
Detta skulle det emellertid bli ändring på. När tåget stannade till i Alvesta droppade en hel hög med sovsäckspåpackade eventuella SVEA-människor på, och vi började genast spekulera i huruvida det stämde eller inte. Vid ett tillfälle verkade det dock som att de gick av för tidigt och vi blev djupt besvikna, innan vi till vår stora glödje upptäckte att vi hade haft fel. Istället klev de, tillsammans med oss, av på Emmabodas station. En kiosk, en serbisk förening och några små villor syntes till. På den extremt korta vägen till skolan vi skulle hålla till på hann vi i princip få koll på hela stan. Konsum, Hemköp, gymnasium döpt efter känd författare, lite hus, å + bro, skola med gympasal tillfälligt ombyggd till plena. Vi var alltså framme.
Vi checkade in och själv blev jag för stunden av med allt jag ägde vilket resulterade i en något småsur mamma och inga pengar. Istället fick vi snygga festivalarmband och en tygpåse med propositioner, schema, penna, mapp, info och annat (inte så) kul. Enligt schemat skulle vi i alla fall inte sätta igång med någonting förrän nästan fyra timmar senare. Det blev till att vara social som tusan.
Men det var skittläskigt! Vi upptäckte snabbt att vi inte bara var otroligt blyga, utan att alla andra dessutom verkade känna varandra sedan innan. Vi kände oss minst sagt lite lost. Men så tjuvlyssnade vi på en funkis som pratade med två personer. Tjejen nämnde Grön Ungdom, och jag tog därför mod till mig och hoppade in i samtalet. Och såhär i efterhand kan jag inte annat än konstatera att det nog var det bästa beslutet under hela resan. Elli och Helge är fantastiska människor som vi hade fruktansvärt kul med under helgen.
Och en salig blandning av glassar, bullar, godis, bokrea, konstig-rullande-kula-på-torget, gungande, inledande plena och telefonmöte med GU's valberedning senare befann jag mig i mitt ustkott tillsammans med Helge. Vi skulle behandla stadgar.
Under den första dagen blev det mycket lek och lära-känna. När det sedan kom till diskussionerna var vi några få som var uppriktigt intresserade, och det visade sig senare i plena att vårt utskott inte bara var grymma på Samuraj, utan också på yrkanden. Sveriges Elevråd - SVEA har nu de bästa stadgarna någonsin, typ.
Vi har också de bästa fokusområdena någonsin. Vi hade en sjukt häftig debatt i plena där det yrkandet jag pratade för som tusan för gick igenom. Det var coolt som fan. Känslan av att ha pratat så mycket, tänkt så mycket, hoppats så mycket och sedan... vinna. Jag har helt blivit av med min talarstolen-skräck, om än absolut inte nervositet, för den här gången, och jag fick massa komplimanger som fortfarande värmer.
Senare på kvällen var det dags för bankett. Folk sjöng, pratade, uppträdde, skrattade och blev avtackade, och jag kände att jag verkligen hade fallit för den här organisationen. Mig kommer de få se mer av.
Tyvärr var jag tvungen att åka tidigare, redan halv sex på måndag morgon, för att gå på en utbildning i Stockholm. Det var förvisso något jag ville göra, men det var verkligen sorgligt att efter att ha gått omkring och snackat med folk en hel natt, plötsligt packa ihop alla sina saker från helgen och vandra iväg till tåget. Jag trodde inte att jag skulle missa särskilt mycket, men när jag i efterhand såg bilderna längtade jag tillbaka.
Jag vill ha elevrådskongress, och det suger att det dröjer ett helt år till nästa!
Såhär i påsk-tider.
http://hkbergman.blogspot.com/2009/04/at-inte-agg-snalla.html
(Och förlåt för inaktivitet. Ska bli bättre. Ska skriva lite kort om Sveriges Elevråd - SVEA's elevrådskongress (årsmöte) som tog mig med storm, samt om min nya fräna frilla och RBUF på Dreamhack, så snart jag orkar.)
Ibland måste man få ta en paus, eller hur?
De senaste dagarna har jag kännt mig fruktansvärt skoltrött. Jag sover helt okej-mycket och vi har inte överdrivet mycket att göra, men för första gången sedan jag började på Donner känner jag mig så opepp på skolan att jag överväger att mitt under blanka dagen gå hem och göra något annat.
Hittills har det resulterat i en missad skoldag, plus att jag nu sitter vid datorn under min mattelektion och läser gittan, facebook och annat skoj. Eh.
Men det är ingen idé att plugga om jag inte har lust. Det blir bara skit då. Så jag tar en paus helt enkelt.
För det kommer väl tillbaka, eller?
Patetiskt, MUF.
Idag gjorde jag ett test på facebook som hette något i stil med "Vilket politiskt ungdomsförbund borde du gå med i?" Det märktes ganska direkt att det var någon MUF:are som skapat det, då alla svar som kan tänkas passa in under det moderata tänket hade fina och seriösa beskrivningar medan de få andra (de flesta svaren kunde nämligen ha kommit från en MUF:are, fick i alla fall jag känslan av) lät klumpiga, omotiverade och inte minst flummiga.
Nåja, jag gjorde testet och blev inte särskilt förvånad (med tanke på ovanstående) när jag tydligen var MUF:are, vilket ändå var väldigt konstigt eftersom jag svarat både att jag vill ha förnyelsebar energi, att man "inte ska behöva arbeta, utan få lön ändå" (eftersom jag vet vad de syftade på och vad det innebär), att jag brinner för jämställdhet och åtminstone inte vill att man ska få köpa alkohol hejvilt. Alltså kände jag mig, enligt min egen uppfattning, väldigt lite MUFig, men tydligen borde jag absolut gå med i MUF!
Och jag blir SUR! För om det här är sättet MUF lockar medlemmar känns det ju fruktansvärt dåligt! Kunde man ens bli Grön Ungdom? undrade jag, och gjorde därför testet en gång till och svarade denna gången ENDAST saker som "nej, jag gillar inte fildelning för internet är ju dåligt för miljön" och att alkohol inte borde säljas alls utan att vi borde "låta träden behålla sin etanol" samt att alla skattepengar borde användas till att bekämpa miljöbovar osv.
Först då blev jag Grön Ungdom. Och meddelandet (som ang. MUF hade handlat om frihet och sådana fina saker) var: Häng med Grön Ungdom och kedja fast dig vid en oljerigg!Vad i h-lvete?!
Det finns betydligt fler barn som behöver föräldar, än föräldrar som behöver barn.
Jag ser i sig inget fel i att ge bidrag till barnfamiljer. Barn är dyra och även i Sverige finns stora orättvisor i ekonomisk livskvalité som barnen själva definitivt inte själva rår för. Det är inget fel i att försöka göra detta mer rättvist.
Men ett bidrag på 10 000 kr till varje barn, oavsett hur goda förutsättningar familjen har att fostra upp det, är varken rimligt eller rättvist i en värld där vi tär på våra resurser i en så stor utsträckning att de snart inte kommer finnas kvar för kommande generationer, eller ens oss själva.
Jag har inga siffror, men det dör fruktansvärt många barn varje dag på grund av svält eller krig. Vi bör i Sverige ta vårt globala ansvar och uppmuntra till att ta hand om dessa. Det är givetvis inte "samma sak" som att bära ett barn i sin mage, föda det och sedan se det växa upp med sin mammas ögon, men det gör det absolut inte mindre värt det. En mamma till ett barn är för mig lika mycket mamma oavsett hur de hänger ihop rent biologiskt, och jag tror att de flesta i Sverige är överens om det. Trots det adopteras barn oftast endast på grund av att par inte kan få egna biologiska, något som jag ser som väldigt tråkigt.
I övrigt hittade jag detta opublicerade inlägg först nu. KD vill tydligen ge även till adoptioner, även om de från början skrev "födslar".
Internationella kvinnodagen och feministiska tankar.
Sorgligt nog.
Jämställdhet är en fråga som rör oss alla, oavsett ideologisk ståndpunkt.
Nåja. Jag läser sedan att Alexander Chamberland lämnar Miljöpartiet för Feministiskt initiativ. Jag läser debattartikeln och inser ännu mer att jämställdhet är en fråga som rör oss alla.
För det är ganska lite man kan göra med politiska medel. Det handlar om normer och att den struktur vi lydigt växer upp i aldrig ifrågasätts. Det handlar inte bara om kvoteringar eller andra lösningar som syns på pappret, det handlar om att alla människors tyck och tänkt helt och hållet måste förändras. Vi måste lära oss att acceptera varandra som människor, (eller varför ens människor? Jag säger hellre att vi är en del av jorden vi lever på, för jag vill inte ens lägga någon värdering mellan människor och djur eller djur och natur) inte kvinnor eller män, flickor eller pojkar.
Nåja. Även detta är ganska uttjatat. Men det får mig liksom att inse, att jag genom att följa normen accepterar den.
Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra åt det.
Vad jag är mest stolt över.
Det verkar inte som att att GB Glace kommer ta med Magnum Double i årets sortiment heller. Det gör mig lite ledsen. Inte bara för att det är min favoritglass, men för att min Vi Vill Ha Magnum Double-facebookgrupp faktiskt har 926 medlemmar.
Det är faktiskt jävligt mycket folk.
Och något jag är oerhört stolt över.
Stellan Skarsgård kan ju ingenting.
Jag har faktiskt gillat honom. Bra skådis, coolt att han är svensk, osv., men nu blir jag arg. Via hans senaste film "Änglar och Demoner" som kritiserar kyrkan och Vatikanen kommer de in på ämnet om religiösa friskolor. Skarsgård inleder sitt inlägg med att kritisera friskolor över huvud taget. "De svenska skattepengarna ska gå till att förbättra den svenska skolan, inte locka barn med god lunch och fina datorer." Och visst låter det fint?
Om det hade fungerat.
Det är väldigt lätt för Skarsgård att sitta där i sin skinnfåtölj och tjäna miljoner och klaga på att friskolor får pengar för sitt arbete. Men hade han själv gått i skolan, hade han själv vetat skillnaden mellan en kommunal och en fri skola och hur det faktiskt är att gå på dem är jag osäker på om han hade sagt detsamma.
För om vi utgår ifrån hans argument tycker jag inte att det håller. Alls. För det första är de svenska friskolorna en del av det svenska skolväsendet, och är ständigt en del av utvecklandet av det. För det andra är jag hundra procent övertygad om att både datorer och skolmat kan få vissa elever att trivas bättre i skolan och på så sätt få en bättre utbildning. Jag är helt övertygad om att man inte kan putta in alla elever i Sverige i ett och samma fack och säga att "Här kommer du minsann trivas, här i den sanna svenska skolan!". Alla är vi olika människor och fungerar på olika sätt. Det måste finnas möjligheter till egen dator på bekostnad av lunchen om man själv tror att det kommer hjälpa en till en bättre skolgång, och vice versa.
När jag själv bytte från kommunala grundskolan till en friskola på gymnasiet förändras till min inställning till lärandet, skolan och allt vad det innebär totalt. Till de positiva. Så även om min kommunala skola var ovanligt dålig så finns det uppenbarligen exempel på sådana och det finns uppenbarligen friskolor som är grymma.
På Donner älskar jag att vara i skolan. Det är ingen fara att sitta kvar en och en halv timme varje dag efter skolan för att jag stundtals skjutit upp alla mina arbeten, för jag trivs så jäkla bra där. Lärarna är engagerade och engagerande, motiverade och motiverande och inspirerade och inspirerande. De är tillmötesgående och omhändertagande utan att det för den delen finns någon form av brist på respekt från elevernas sida gentemot dem.
Det blev väldigt uppenbart när jag fyllde i en blankett om hur man trivs i skolan förra veckan. Jag minns när jag på Påvelundsskolan (min gamla) satt och fyllde i sämsta möjliga resultat på det mesta, och började gapskratta när jag kom till "Hur långt ifrån den ideala skolan är din skola?". Det var en så urlöjlig fråga, hur skulle Påvelund någonsin kunna nå upp till några av mina drömmar? Det blev en nolla där.
Men när jag satt med blanketten och jämförde min drömskola med Donner insåg jag att jag verkligen valt rätt. Det blev en nia, för visst finns det några småsaker som jag inte alltid tycker stämmer, men antagligen är jag bara kräsen.
Nåja, åter till saken. Skarsgård gick vidare till religiösa friskolor. Han tyckte att det var hemskt att vissa barn fick växa upp och lära sig från sina föräldrar att "jorden bara är 6000 år" och sedan gå på en skola där man lär ut samma, felaktiga, sak.
Sakupplysning: Friskolor måste fortfarande följa KURSPLANEN.
Vill vi däremot värna om religionsfriheten, vilket Skarsgård påstod sig göra, måste det vara okej att gå i en skola där man tillåter en religiös synvinkel på saker och ting, utan att för den delen lära ut sakfel.
Nörden Sara.
Idag, en fredag alltså, lämnade jag skolan tio i fem efter att ha suttit och pluggat sedan halv två. Förvisso med en halvtimmes paus för telefonkonferens med valberedningen, men ändå, det känns sjukt. I tisdags var jag dessutom i skolan en timme tidigare för att plugga, och då frågade biträdande rektor och natur-ansvarig (som fixat med mitt byte) om jag sovit där under natten eftersom hon sett mig sitta kvar drygt en timme dagen innan också.
Slutsats: jag är världens pluggis.
Men faktum är att det känns ganska lugnt. Alla grejer jag gjort hittills har varit relativt roliga (förutom geografi, fy i helvete) och framförallt lärorika, och jag har oftast blivit nöjd med resultatet. Eller... när jag tänker på saken har jag haft två ganska stora misslyckande senaste veckan, vilket är något av ett rekord. Den ena, geografin, berodde till större delen på en extremt jobbig vecka, och det tog verkligen hårt från början, och det andra var matten idag då jag lämnade in en inte helt klar hemtenta.
Men jag känner mig faktiskt ganska lugn över det. Både geografin och matten känns som något jag faktiskt gjorde mitt allra bästa inför, sedan var det inte mer än otur att jag inte kom hela vägen.
Kanske har jag äntligen blivit av med min prestationsångest. Vi kan ju hoppas.
