Kvällen då 2008 blev 2009...
När jag just insåg att jag missat denna timmas buss ut till Kullavik bestämde jag mig för att skriva lite... om julen kanske, om igår kanske, vad vet jag kanske...
Vi börjar med igår. För varför ska jag ut till Kullavik liksom? Jo nu ska ni få höra en underlig saga... nej, förlåt för att jag är på så konstigt humör.
Victor, Oscar, jag, Nicole och Annette åt middag hos Victor och det var supertrevligt! Sedan skulle jag och Nicole vidare till Kungsbacka och de andra till Billdal. Så när vi vid tio-tiden gick (sprang) ifrån Victors hus till bussen hände det som inte fick hända. Jag kom på att jag hade glömt min mobil.
Inte nog med att detta skulle innebära att mamma inte skulle kunna nå mig, vi skulle inte kunna nå Frida som visste vart i Kungsbacka vi skulle! Och bråttom hade också.
Efter MYCKET, MYCKET krångel satt vi i alla fall på bussen, i tid och med Nicoles mobil (som knappt hade några batterier) och Fridas nummer. Vi visste ungefär vart vi skulle, och hade fått instruktioner att gå från Kungsbacka station ta pendeltåget (första gången för mig, det!) en hållplats och då gå av på "Tölöboden". Men, lyckligt lottade som man ju ofta är vid pressade situationer, hette INGEN hållplats Tölöboden.
Deppiga över att troligtvis tvingas fira tolvslaget på en parkbänk gick vi ändå av på nästa hållplats, och följde efter ett stort gäng partysugna människor. Och tro det eller ej, men de skulle till Tölöboden!
Vi trodde att vi var räddade, men nope, ett hinder återstod: en åker. "Genvägen" som de som kunde vägen skulle gå visade sig vara en extremt kuperad, frusen åker och med klackar och klänning är den balansgången sådär halv kul. Mörbultade och smått jordiga hamnade vi till slut rätt.
Vid det här laget var Nicoles mobil bara millimeter från graven och i sista stund lyckades vi få tag på Frida och hitta henne.
Och nu kan man ju tro att sagan slutade lyckligt här, men nejnejnej. Det gäller ju trots allt mig, så vad hade jag förväntat mig?
Självklart har jag tappat min plånbok. Som tur var fick vi komma in ändå, men plånboken befinner sig fortförande någon random stans och när jag får tillbaka den vet väl bara gud...
Vägen hem blev alltså, förutom ytterligaren en åkerklättring eftersom vi hade lite bråttom och inte kunde den andra vägen, en runda förbi stationen för att leta i en slängd påse efter mina pengar, kort och annat kul. Men saknar jag faktiskt själva plånboken, den var fin :(
Nåja, vi träffade en väldigt trevlig prick vid namn Gustav som bodde i Auswitz (stavas?) i Tyskland. Och vi vet att det ligger i Polen, men ändå.
Vi börjar med igår. För varför ska jag ut till Kullavik liksom? Jo nu ska ni få höra en underlig saga... nej, förlåt för att jag är på så konstigt humör.
Victor, Oscar, jag, Nicole och Annette åt middag hos Victor och det var supertrevligt! Sedan skulle jag och Nicole vidare till Kungsbacka och de andra till Billdal. Så när vi vid tio-tiden gick (sprang) ifrån Victors hus till bussen hände det som inte fick hända. Jag kom på att jag hade glömt min mobil.
Inte nog med att detta skulle innebära att mamma inte skulle kunna nå mig, vi skulle inte kunna nå Frida som visste vart i Kungsbacka vi skulle! Och bråttom hade också.
Efter MYCKET, MYCKET krångel satt vi i alla fall på bussen, i tid och med Nicoles mobil (som knappt hade några batterier) och Fridas nummer. Vi visste ungefär vart vi skulle, och hade fått instruktioner att gå från Kungsbacka station ta pendeltåget (första gången för mig, det!) en hållplats och då gå av på "Tölöboden". Men, lyckligt lottade som man ju ofta är vid pressade situationer, hette INGEN hållplats Tölöboden.
Deppiga över att troligtvis tvingas fira tolvslaget på en parkbänk gick vi ändå av på nästa hållplats, och följde efter ett stort gäng partysugna människor. Och tro det eller ej, men de skulle till Tölöboden!
Vi trodde att vi var räddade, men nope, ett hinder återstod: en åker. "Genvägen" som de som kunde vägen skulle gå visade sig vara en extremt kuperad, frusen åker och med klackar och klänning är den balansgången sådär halv kul. Mörbultade och smått jordiga hamnade vi till slut rätt.
Vid det här laget var Nicoles mobil bara millimeter från graven och i sista stund lyckades vi få tag på Frida och hitta henne.
Och nu kan man ju tro att sagan slutade lyckligt här, men nejnejnej. Det gäller ju trots allt mig, så vad hade jag förväntat mig?
Självklart har jag tappat min plånbok. Som tur var fick vi komma in ändå, men plånboken befinner sig fortförande någon random stans och när jag får tillbaka den vet väl bara gud...
Vägen hem blev alltså, förutom ytterligaren en åkerklättring eftersom vi hade lite bråttom och inte kunde den andra vägen, en runda förbi stationen för att leta i en slängd påse efter mina pengar, kort och annat kul. Men saknar jag faktiskt själva plånboken, den var fin :(
Nåja, vi träffade en väldigt trevlig prick vid namn Gustav som bodde i Auswitz (stavas?) i Tyskland. Och vi vet att det ligger i Polen, men ändå.
Kommentarer
Trackback
