RÅM 2009
Fruktansvärt trött efter debatter, omröstningar, mötesformalia, sena kvällar och tidiga mornar, dans, umgänge och städning sitter jag nu här och kollar datorn innan jag faktiskt ska gå och lägga mig. Jag har ont i halva kroppen, mitt huvud trillar snart av och om jag inte nyss hade ätit hade jag med alla säkerhet hungrat ihjäl på sekunden efter att jag stigit in genom dörren.
Grön Ungdoms riksårsmöte 2009 är alltså över.
Och glad, pepp och med nya, skarpare perspektiv sitter jag nu här och tänker tillbaka på något jag nog aldrig kommer glömma.
En av anleningarna till sista stycket ovan är självklart att jag blev invald till GU's riksvalberedning. Känns jätteroligt att ha fått en sånt förtroende efter så kort tid i förbundet, och jag är jättetaggad. Jag är dock lite egoistisk, jag tänker nämligen på hur sjukt många människor inom Grön Ungdom jag kommer få upp ögonen för och förhoppningsvis även träffa och lära känna. Men först och främst tänker jag på hur roligt det ska bli att vara en del av arbetet med att lyfta folk inom förbundet. Inom den gröna rörelsen.
(Föresten är jag medveten om att det börjar låta lite som ett klychigt tal av något slag, men ni får stå ut, det hade lutat åt undanhållande av sanning om jag inte skrivit det som jag gjort)
Men nog om det. Bäst av allt är utan tvekan folket. Människorna. På ett sätt så lika, på ett annat sätt så väldigt olika. Det har lyfts många idéer, varit såväl otroligt inspirerande som otroligt upprörande, det har varit läskig och roligt, jag har varit nervös och glad, trött och pigg, pepp och död. Död efter dagarna, död när klockan ringde på morgonen. Men sånt försvann ju när man kom i kontant med alla fantastiska människor igen. När diskussionerna på påverkanstorgen kom igång. När debatten i planum tog sin början. Och inte minst när man bara satt ner och snackade en stund.
Jag skulle kunna skriva i hundra år om det här. Det skulle kanske låta klyshigt och överdrivet. Det skulle säkerligen risekra att låta töntigt och hjärntvättat, och det gör det kanske redan. Men det är såhär det är, och det är det här är vad jag tycker om det.
Grön Ungdoms riksårsmöte 2009 är alltså över.
Och glad, pepp och med nya, skarpare perspektiv sitter jag nu här och tänker tillbaka på något jag nog aldrig kommer glömma.
En av anleningarna till sista stycket ovan är självklart att jag blev invald till GU's riksvalberedning. Känns jätteroligt att ha fått en sånt förtroende efter så kort tid i förbundet, och jag är jättetaggad. Jag är dock lite egoistisk, jag tänker nämligen på hur sjukt många människor inom Grön Ungdom jag kommer få upp ögonen för och förhoppningsvis även träffa och lära känna. Men först och främst tänker jag på hur roligt det ska bli att vara en del av arbetet med att lyfta folk inom förbundet. Inom den gröna rörelsen.
(Föresten är jag medveten om att det börjar låta lite som ett klychigt tal av något slag, men ni får stå ut, det hade lutat åt undanhållande av sanning om jag inte skrivit det som jag gjort)
Men nog om det. Bäst av allt är utan tvekan folket. Människorna. På ett sätt så lika, på ett annat sätt så väldigt olika. Det har lyfts många idéer, varit såväl otroligt inspirerande som otroligt upprörande, det har varit läskig och roligt, jag har varit nervös och glad, trött och pigg, pepp och död. Död efter dagarna, död när klockan ringde på morgonen. Men sånt försvann ju när man kom i kontant med alla fantastiska människor igen. När diskussionerna på påverkanstorgen kom igång. När debatten i planum tog sin början. Och inte minst när man bara satt ner och snackade en stund.
Jag skulle kunna skriva i hundra år om det här. Det skulle kanske låta klyshigt och överdrivet. Det skulle säkerligen risekra att låta töntigt och hjärntvättat, och det gör det kanske redan. Men det är såhär det är, och det är det här är vad jag tycker om det.
Kommentarer
Postat av: Mikael
Jag saknar ord, helt fantastiskt! Du borde bli föreläsare. jag är helt tagen, verkligen. Helt magiskt men ändå tragiskt.
Postat av: Maja
Trevlig helg du har haft!
Trackback
