AnnaochSara

  Idag trodde jag på allvar att jag tappat bort min cykel. Ganska sanbbt kunde jag konstatera att den faktiskt inte fanns någonstans i huset. Och cyklar är ingenting man kan råka hitta längst in i garderoben en vecka senare eller så, utan nej, den var verkligen borta. Och den är inte ens min, utan Johannas. Så jag gjorde som man har lärt sig att göra sedan man blev så gammal att man ens kunde tappa bort saker, tänkte igenom var jag haft den. Och tro det eller ej, men det fungerade faktiskt. Jag hade ställt den vi skolan, och med Hello Saferide i lurarna tog jag en liten promenix bort för att hämta den. 

  Och jag måste erkänna att jag blev lite nostalgisk. Där hade den stått över helgen, olåst, och ingen hade tagit den! Det måste vara ett otroligt misstag av alla snattande skitungar som Påvelund kryllar av, eller helt enkelt en avskedspresent från skol-anden för att jag nu slutar imorgon, och har tillräckligt bra betyg för att inte behöva gå om.
  Så vad säger man? Tre år på Nya Påvelund är över, I survived! Och hela tio år på Gamla + Nya Påvelund, herrejävlar, det är ju här mitt liv har varit!
  När jag sedan cyklar tillbaka från cykelparkeringen över låg- och mellanstadieskolgården börjar tankarna rulla igång. 

  Jag minns när jag gick på sexårsverksamheten. Ett tag var det jag och Cindy, hon kallade mig alltid Zorro och vi spanade in killar. Sedan var det Louise, vi var oslagbara. Jag och Linn lekte vildingar och byggde fällor, samt åkte leksaksbil i full fart nerför en låååång, braaant backe och krockade in i en taggbuske. Vi hade "Sverige-klubben" och badade lerbad och klättrade i träd och fångade nyckelpigor och tappade tänder och herregud vad tiden har gått.
  I ettan var man stor, riktigt stor. Men ändå jätteliten. Titta på treorna! De ser ut som Spice Girls och leker hopp-lekar vid trapporna. Om man ändå var som de, om man ändå någon gång i framtiden blev som de...
  Vi hade två lärare, en tjej som jag inte minns namnet på och en kille som hette Anders, precis som pappa. Han var jättelång och jag jättekort, så han satt alltid på huk när han pratade med mig. 
  I tvåan bestämde jag och Linn oss för att bli av med vår ler-... glädje. Vi var nämligen riktiga små grisar och älskade allt som hade med smuts och lera att göra, och vi kunde stå i timmar och känna av "konsistensen" på olika lerkluttar. Och på fritids lekte vi popcorn och chips med de äldre killarna och på rasterna lekte vi lemurer med klassen på klätterställningen. Och jag kunda göra volt på räcket, och alla kollade på mig. Jag var sjukt stolt. 
  Och efter att ha tillbringat ett lov i Bad Gastein hade mina kompisar pojkvänner, så jag insåg att det var dags för mig med. Pontus var tydligen ledig, så jag bad Emma fråga åt mig och han sa ja. Sedan gjorde jag slut, minns inte varför men minns inte heller något vi gjorde tillsammans, så det kan inte ha varit något speciellt. Blev dock tillsammans med honom igen strax efteråt, för att sedan göra slut igen. Och denna gången blev han sur. Han började reta mig för att jag var så "liten" (ja, jag har alltid varit mycket kortare än medel), trots att jag var äldre än honom. Och Linn bråkade så mycket med Viktor att Anders fick tejpa en gräns mellan dem på bänkarna.
  Och jag hade en hund. Hon hette Jonna och hon var bäst. Människan som spelade henne hette Lisa, och Linn var min andra hund. Jag minns inte vad Linn hette, men jag hade läst om hundarna i en bok och vi blev så inspirerade att vi lekte att vi var den lilla "familjen" hur länge som helst. 
  När vi skulle börja trean var vi livrädda. Jag, Linn och Louise var ett team som absolut inte höll ihopp i vått och torrt, men som definitv var bäst. Olof och Joakim, som var ett år äldre, berättade om hur Marie, vår blivande lärare, slog eleverna på med linjaler om de räknade på fingrarna i matten. Och helt osant var det inte, jag minns tävlingarna vi hade varje morgon om vem som kunde svårast gånger-tabell på kortast tid. Minns hur hon delade ut dem, lätta till de dåliga och svåra till de bra. Tyvärr var jag tydligen en av de bra, och presssen blev enorm för en nio-åring. Så uppmärksammade hon allihopa och sedan startade hon tidtagaruret. Skriv för livet! Det var lika hemskt varje gång; tänk, tänk, tänk Sara, du vet ju vad 5 x 6 är, och 8 x 4 med, skriv, skriv, skriv! Och räck upp handen när du är klar, och glöm för guds skull inte att hoppas på det bästa.
  Kanske var det någonstans här som min "prestationsångest" (haha, känns jättekonstigt att kalla det det, jag vet inte ens vad det är egentligen) började, och jag hatade att resa bort. Spelade ingen roll att vi skulle till Mallorca och ha skitkul i en vecka, jag skulle missa skolan och det ville jag absolut inte. (Detta har blivit tvärtom i dagens läge, hoppas jag alla har förstått)
  Men tiden med Marie var lärorik, vi fick egna disketter och jag skrev min första berättelse, en kort saga om ugglan Ulf... 
  Och, inte att förglömma, vi var häxor. Jag, Linn, Louise, Elnaz och faktiskt Cassi, var tvättäkta häxor. Vi hade olika element och grejer, och vi skulle rädda världen. Och det var suuuperhemligt. 
  Men i fyran flyttade Louise till USA. Jag grät som aldrig förr och ville inte tro det. Vi skrev brev och jag saknade henne hur mycket som helst, även om jag och Linn hade jättekul.
  I slutet av fyran fick vi döds-straffet. Inför femman skulle vi slås ihop med fyrorna från parallellklassen, och alla 1-2:or, 3-4:or m.m skulle bort, från och med nu skulle det bara finnas "rena" klasser.
  Vi hatade de från den andra klassen, de hatade oss. Det enda positiva var väl att det kom snygga killar i vår ålder, för Gustav, Douglas och Sven var inga höjdare på den tiden. Jag fick till och med pojkvän, Gabriel. Vi dansade på ett klassdisko, och sedan blev vi tillsammans. Men efter ett tag, min tidsuppfattning är kass, gjorde han slut. Linn blev mer ledsen än jag, för jag var "inte en sån där känslig typ".
  Men vi blev en bra klass, och jag kommer aldrig glömma klassresan i sexan. Det kinesiska pusslet, stövelkastningen, kanotpaddlingen, den iranska julaftonen och sanning eller konsekvens i tältet. Jag pussade Gabriel på munnen, och han blev kär i mig igen. Vi satt på stranden och pratade om hur mycket vi skulle sakna klassen, och vi badade fast vi inte fick. Jag fick mitt försat smeknamn; Flygplanet, eftersom jag sprang "som ett flygplan" från iransk julafton, och vi sög så hårt på stövelkastning att det var löjligt. Vårt lag, med mig, Cassi, Ylva, Niklas och Johan (de fem pratigaste i klassen) sög över huvud taget men vi hade så jäkla roligt.

  Och så kom högstadietiden. Vi hade hamat i 7F, vilket snabbt blev 7Fucked up, 7Fula, 7Feta m.m och alla hatade klassen. Vilken tönt klass det var! Och detta gjorde att man sökte sig bort från klassen, bort från skolan i hela tre år och det jag kommer sakna är inte vad vi gjorde, utan att vi kunde gjort så mycket mer. Varför tog vi inte vara på de tre snabba åren vi hade? Varför hade vi inte så kul vi kunde?
  Nej, det är skitsamma. Mycket kul har vi haft ändå, trots 9Fucked up och konstiga lärare. Kanske inte på själva skolan, men de tre senaste åren i mitt liv.... : Mmm... Jag vill aldrig bli vuxen. Till och med gymnasiet är ett för stort steg. Så sommarlovet kommer lagom.