AnnaochSara

  Ungarna glömde slänga i oss. Tack Gud.
  En vecka är över och jag kommer sakna en del av de små liven. Särskilt söta lilla Ellen, och mina barn Scout (är det inte det coolaste namnet ni hört?) och Ester. Får helt enkelt se vilka som fortsätter seglandet, och om de någon gång blir lika framgångsrika som mig. Nej, jag skojjade bara. Det tar nog inte lång tid förrän de överträffat mina lätträknade seglarprestationer genom åren. 

  När jag sedan loggar in på bloggen möts jag för tredje gången av en sida helt tom på kommentarer. Det är alltid lika tråkigt.
  Lite smådeppig knappar jag mig vidare till statistiken för att se att mina unika besökare minskat drastiskt de senaste dagarna.
  Kan det blir bättre?

  Jodå, din mobil kan vara borta också, Sara.
  Det är den.

  Så byebye, nu ska jag cykla ner till LSS, hämta mobilen (om den nu är där, det förutsätter jag), ringa Anna, ringa pappa, ringa Frida, räkna ut hur mycket jag behöver jobba för att jobba ihop min kamera, ETC. ETC, ETC...
  Och nu ringde Kjell från LSS. Mobilen är återfunnen, dock inte i rätt händer.