AnnaochSara

  Att vara hjälpledare för 15 vildingar är minsann inte så lätt som man tror. Efter en dag fullspäckad av genomgångar, upp- och nedriggningar, sjösättningar, lite segling och massor med bus sitter jag nu här, äntligen i lugn och ro och pustar ut.
  Jag vet inte hur många gånger jag plockat ner en August eller Filip eller liknande från diverse ställen, samt lyft upp, burit iväg och satt på en plats vilken borde varit vattnet om jag fått välja. Tjejerna är förvisso lite lugnare, de satt mest och målade med den enda återstående och inte fullt fungerande whiteboard-pennan under den fria timmen. För det tar inte mer än fem minuter för ungar i åldern 8-10 år att äta, sedan är det dags igen. Upp och hoppa, lämna maten och hitta på något hyss.
  Men ändå, trots allt som nu gör att min hjärna somnar och mina fötter likaså, gillar jag dem. Det finns nog inte en enda jag inte tycker om på något sett, och självklart finns det de som redan efter första dagen blivit mina favoriter.

  Förmiddagen tillbringade jag mestadels i fören på en optimist med en rorsman som aldrig suttit själv i en båt förut. Det tog en stund innan allihopa förstod principen med att ta rodret åt höger för att svänga åt vänster, och de flesta hade aningen svårt att sluta svänga när det inte behövdes längre, vilket vid ett tillfälle resulterade i en krock. Dock ingen skada skedd, och jag kunde pusta ut. Jag gillar inte när något händer eller någon börjar gråta, jag får så dåligt samvete då.
  Efter lunch blåste det för mycket för att småttingarna skulle få prova på sin första seglingstur ensamma i båtarna, så vi valde att öva kapsejsning. Dock blåste det upp, och började till och med regna, så de som i slutändan stod redo var en minimal grupp näst intill ihjälfrusna, men tappra, barn. Jag föreslog varm oboy, och jag och Anna cyklade iväg för att köpa drygt sju liter mjölk vilket sedan uppskattades av alla, även de som inte vågat sig på ett dopp.
  Vi får se hur det går imorgon, de har en hel del att lära. Och kul är det.