Hello Saferide
I have news for you my friend:
I'm sticking by you until the end.
Med bara Hello Saferide kan man klara sig själv en hel kväll. Jag har inte ens någon favoritlåt, alla är typ lika bra. Men San Fransisco är riktigt bra i och för sig, inte bara fin. Loniness Is Not Better When You're Alone är superfin. Och Long Lost Penpal kan man lyssna på om och om igen. Och There's Nothing Like You When Your Gone gillar jag skarpt.
Ni fattar.
Någon kväll ska jag förbereda picknickkorg, engångs-grill, iPod-högtalare och dra med mig några nära vänner till Hinsholmen för att ägna kvällen åt att titta på solnedgången och sjunga Hello Saferide. Och Håkan.
Sugen?
Jag är.
Och prata om livet, såklart. Tjejsnack på högsta nivå? Ja tack!
Men just nu har jag ju bara knappt hälften; musiken. Så jag får analysera mig själv och mitt liv lite by myself.
Av någon anledning känner jag mig jättestressad, men har inget att göra. I och för sig, jag skulle inte kalla det stressad, jag är mer rastlös. Men känslan är densamma som vid stress.
Malin kände inte för en promenad på vår underbart vackra skolgård och snack om "tiden på högstadiet", så jag har suttit still framför datorn ända sedan jag kom från Antons student. Hej liv! Jag behöver inte låtsas i alla fall.
Och eftersom jag egentligen inte har några problem, vilket jag brukar ha, blir det då och då att jag försöker skapa några. Vet inte varför, men ibland märker jag faktiskt att jag sitter och tycker synd om mig själv eller liknande för något som inte alls är ett problem. Som... nej, inte blogg-vänligt.
Nej men herre! Nu har jag suttit här och skrivit en massa jätteonödigt, gud vad tråkigt för er som faktiskt läser. Men sorry, ni blir så illa tvungna.
I'm sticking by you until the end.
Med bara Hello Saferide kan man klara sig själv en hel kväll. Jag har inte ens någon favoritlåt, alla är typ lika bra. Men San Fransisco är riktigt bra i och för sig, inte bara fin. Loniness Is Not Better When You're Alone är superfin. Och Long Lost Penpal kan man lyssna på om och om igen. Och There's Nothing Like You When Your Gone gillar jag skarpt.
Ni fattar.
Någon kväll ska jag förbereda picknickkorg, engångs-grill, iPod-högtalare och dra med mig några nära vänner till Hinsholmen för att ägna kvällen åt att titta på solnedgången och sjunga Hello Saferide. Och Håkan.
Sugen?
Jag är.
Och prata om livet, såklart. Tjejsnack på högsta nivå? Ja tack!
Men just nu har jag ju bara knappt hälften; musiken. Så jag får analysera mig själv och mitt liv lite by myself.
Av någon anledning känner jag mig jättestressad, men har inget att göra. I och för sig, jag skulle inte kalla det stressad, jag är mer rastlös. Men känslan är densamma som vid stress.
Malin kände inte för en promenad på vår underbart vackra skolgård och snack om "tiden på högstadiet", så jag har suttit still framför datorn ända sedan jag kom från Antons student. Hej liv! Jag behöver inte låtsas i alla fall.
Och eftersom jag egentligen inte har några problem, vilket jag brukar ha, blir det då och då att jag försöker skapa några. Vet inte varför, men ibland märker jag faktiskt att jag sitter och tycker synd om mig själv eller liknande för något som inte alls är ett problem. Som... nej, inte blogg-vänligt.
Nej men herre! Nu har jag suttit här och skrivit en massa jätteonödigt, gud vad tråkigt för er som faktiskt läser. Men sorry, ni blir så illa tvungna.
Kommentarer
Postat av: Bea
Claes verkade gladare än vanligt igår eller han var i alla fall trevligare än vanligt, men man vet aldrig.. Jag tror att han klarar sig ;)
Trackback
