EM's hittills bästa match
Om ni inte såg matchen eller har hört snacket kommer ni inte tro mig, men när jag äntligen lyckades slita mig från min högst älskade dator fick jag turen att se EM's absolut mest spännande match hittills. Och jag såg bara det som räknas.
När jag slår mig ner framför tv:n har knappt 60 minuter gått och Tjeckien leder med 1-0 sedan första halvlek. Och det är inget som Turkiet accepterar det minsta, det märker jag direkt. De ligger på som bara den och får till flera bra anfall men aldrig tillräckligt bra skott mot mål för att överrumpla den sött hjälmprydde tjeckiske målvakten. Och efter ett väl utfört tjeckiskt anfall händer det som för turkarna absolut inte får hända; Tjeckien gör mål.
Genast slår tröttheten tillbaka mot Turkiet och jag märker att de inte riktigt orkar. Förbundskaptenen är galen och fansen deppiga. Men helt ger de inte upp, snart får de upp glöden igen och när det återstår en kvart av matchen får de sitt efterlängtade mål. Jag glädjs åt hur glada spelarna blir (böghög på högsta nivå), hur fansen hoppar och hur kämparglöden flammar upp igen. Jäklar vad de var värda det, så tappra som de varit minuterna innan.
Men, jag tror inte på något mer. Sitter och funderar lite på hur mycket ett sådant mål spelar roll när Tjeckien ändå vinner, då det händer igen. I 82:a minuten reducerar Turkiet och jag ropar rätt ut. Av glädje. Av underhållning, för det här är tamigfan bland det bästa jag sett. För första gången på väldigt, väldigt länge skriker jag rätt ut på en fotbollsmatch jag ser på tv:n, och det gäller inte ens Sverige. Det gäller inte Sverige ett piss, vad jag har förstått.
(Men samtidigt tycker jag jäkligt synd om målvakten, som faktiskt bara tappade bollen så att en turk lätt kunde slå in den i mål.)
Lika, och ett resultat som beskriver matchen rätt konstaterar jag (oinsatt och okunnig i och om fotboll som jag är), men det dröjer bara en minut och så gör de det igen. Samme målskytt som förra gången, och enligt mig riktigt, riktigt snyggt mål. Om jag skrek när de reducerade kan ni tänka er hur jag skrek vid det här tillfället.
Men när den turikiske målvakten sedan blir utvisad och Turkiet redan utnyttjat alla sina byten blir jag osäker. En av spelarna drar på sig handskar och en högst provisorisk målvakts-outfit och spelet kommer igång igen. Nu kan Tjeckien reducera, men det handlar om minuter och visst vore det för mycket begärt. När slutsignalen hörs inser jag bara vilken fantastisk match jag just sett den sista halvtimmen av.
Mycket mer behövs inte sägas, och än har känslan inte släppt;
Fotboll är riktigt jävla kul.
När jag slår mig ner framför tv:n har knappt 60 minuter gått och Tjeckien leder med 1-0 sedan första halvlek. Och det är inget som Turkiet accepterar det minsta, det märker jag direkt. De ligger på som bara den och får till flera bra anfall men aldrig tillräckligt bra skott mot mål för att överrumpla den sött hjälmprydde tjeckiske målvakten. Och efter ett väl utfört tjeckiskt anfall händer det som för turkarna absolut inte får hända; Tjeckien gör mål.
Genast slår tröttheten tillbaka mot Turkiet och jag märker att de inte riktigt orkar. Förbundskaptenen är galen och fansen deppiga. Men helt ger de inte upp, snart får de upp glöden igen och när det återstår en kvart av matchen får de sitt efterlängtade mål. Jag glädjs åt hur glada spelarna blir (böghög på högsta nivå), hur fansen hoppar och hur kämparglöden flammar upp igen. Jäklar vad de var värda det, så tappra som de varit minuterna innan.
Men, jag tror inte på något mer. Sitter och funderar lite på hur mycket ett sådant mål spelar roll när Tjeckien ändå vinner, då det händer igen. I 82:a minuten reducerar Turkiet och jag ropar rätt ut. Av glädje. Av underhållning, för det här är tamigfan bland det bästa jag sett. För första gången på väldigt, väldigt länge skriker jag rätt ut på en fotbollsmatch jag ser på tv:n, och det gäller inte ens Sverige. Det gäller inte Sverige ett piss, vad jag har förstått.
(Men samtidigt tycker jag jäkligt synd om målvakten, som faktiskt bara tappade bollen så att en turk lätt kunde slå in den i mål.)
Lika, och ett resultat som beskriver matchen rätt konstaterar jag (oinsatt och okunnig i och om fotboll som jag är), men det dröjer bara en minut och så gör de det igen. Samme målskytt som förra gången, och enligt mig riktigt, riktigt snyggt mål. Om jag skrek när de reducerade kan ni tänka er hur jag skrek vid det här tillfället.
Men när den turikiske målvakten sedan blir utvisad och Turkiet redan utnyttjat alla sina byten blir jag osäker. En av spelarna drar på sig handskar och en högst provisorisk målvakts-outfit och spelet kommer igång igen. Nu kan Tjeckien reducera, men det handlar om minuter och visst vore det för mycket begärt. När slutsignalen hörs inser jag bara vilken fantastisk match jag just sett den sista halvtimmen av.
Mycket mer behövs inte sägas, och än har känslan inte släppt;
Fotboll är riktigt jävla kul.
Kommentarer
Trackback
