Alla blir vi gamla. Och dör.

  När jag vandrar omkring på spårvagnshållplatsen då jag ska ta mig in till stan möts jag till slut av en av de nya spårvagnarna. Jag tänker på hur de flesta inte alls gillar dem, och hur jag själv alltid blir lika glad då jag får turen att slå mig ner i en av de fräscha, rena, moderna plåtkorvarna som glider fram genom Göteborg. Men när jag sedan kliver på måste jag låta blicken vandra över en ganska stor del av vagnen för att hitta ett av de där perfekt rena sätena vars tyg inte är utsmyckat med tuggummin eller diverse kärleksförklaringar i gammal tusch. Sånt där tillhär de gamla spårvagnarna, särskilt de äldsta, men nu går det upp för mig att även de nya, toppmoderna, italienska vagnarna har fått stå ut med ett och annat.
  Redan? tänker jag förbryllat och väljer ett säte där jag kan lägga upp fötterna på ett redan nersmutsat mittemot.
  Utan någon vidare framgång försöker jag lista ut när vagnarna var som nyast här i staden, men ger upp och återgår till iPoden. Musikaliskt har min dag bestått av Kate Nash, Hello Saferide, Ida Maria och Säkert!s "Allt som är ditt" på repeat. Lovely.
  Men tillbaka till ämnet. När jag sitter där och tittar ut genom skitiga fönster på skitiga gator och skitigt folk inser jag hur snabbt saker och ting åldras. Smutsas ner, glöms bort, sparkas på, föraktas. Om det finns något jag hatar så är det vresiga gamla tanter som gnäller på en, men vem kommer inte jag själv att bli någon gång i framtiden? Då är det jag som står där och hytter med käppen mot ungdomarnas fötter som ligger bänkade där någon annan hade tänkt ha rumpan. Då är det jag som går efter skitungar som släpper godispapper på marken, jag som skäller ut skitungar som spottar ut tuggummi eller inte stoppar tillbaka metron. 
  För att jag genom mina år har insett hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och vår miljö så att den inte skitas ner helt enkelt. Eller för att jag helt enkelt försöker gottgöra världen för de kvitton och bananskal som jag släppte lösa på gatorna i mina unga år.
  Jag skänker tanterna en gnutta sympati och förståelse innan jag kliver av på Järntorget för att byta spårvagn. Nästa är minsann ingen ny, och därmed minst dubbelt så nersmutsad.
  Och jag då? Även jag kommer ju åldras. Packa på mig en och annan gammal gratistidning, tuggummin i olika färger (vilka dock övergår i vitt/grått/svart med åren ändå) och annat skit som kantar våra gator nu för tiden. Fast förr var det kanske bajs, vad vet jag... 

  Men frågan är inte hur jag ska tvätta mig ren från skräpet, utan snarare vilka upplevelser som fastnar på mig, då i form av godispapper och äppelskrottar. Frågan är vad som nu är värt att leva för.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0