totalt misslyckat och otroligt lyckat
Till att börja med måste jag säga hur otroligt värdelös melodifestivalen verkligen är. I lördags hade vi vårs majestät Farmor hemma på middag, så för min del blev det en lugn hemma-kväll. Hon ville se på melodifestivalen och för artighetens skull, och inget alls annat, höll jag henne sällskap framför tv:n.
Innan jag börjar klaga måste jag bara påpeka hur underbart rolig och fantastisk Björn Gustafsson är, och att även Kristian Luuk kan vara lite småkul ibland, trots allt.
Inledningen med BWO kändes lite typiskt schlager och så vidare, med (jag erkänner) en hyfsat bra låt som efter ytterligare 7 låtar kändes självklar till finalen. Scenkläderna fick mig däremot att fullständigt spy. Och sångaren, jag vet inte ens vad han heter, kändes ju bara så supergay att det nästan överträffade mannen med flintskallen som spelade synt och hade högklackat. Ja, ni hör ju själva.
Nu minns jag inte den inbördes ordningen, men killen från Tjecko-whatever var ju bara helt fel. Ja, hjälp vad fel det var. Till och med värre än opera-tjejen, som i full orkan och alldeles för blonderat hår stod och skrek sig till en andra chans. Vad tänker Sverige med?
Farmor tyckte att Upp och hoppa kunde gå och lägga sig, och själv vet jag inte alls vad jag tyckte. Skånskan kändes lite... bagagnad. Om det var timbuktu-känsla de ville uppnå misslyckades de i alla fall totalt.
Vad var det mer då...? Jo, just det. Eskobar. Jag fick huvudvärk. Var det bara jag som tyckte att killen sjöng helt hemskt falskt? Samma sak med barbie-tjejerna i karamellfärgade klänningar. De kanske inte sjöng falsk, men låten kändes ju väldigt uttjatad. För att inte tala om Patrik Isaksson! Hans låt hade vi nog alla hört förut, men med något att låtnamn i nått annat gammalt album som min mamma lyssnade på för hundra år sedan.
Och vad-dom-nu-än-hette, tjejerna som var alldeles för gamla för så mycket smink, så blonderat hår och rosa klänningar? Och när sångerskan gjorde den klassiska fjortis-dra-handen-genom-håret/luggen ville jag bara lägga mig raklång i soffan och kväva mig i en prydnadskudde, men farmor var liksom i vägen.
Nej usch, fan heller att det blir någon mer melodifestival för mig, oavsett vem som är på besök. Jag har alltid sagt att jag hatar det, sedan några år tillbaka, och jag gör det ännu mer nu.
Men efter den usla folkfesten bytte vi till 2:an och hamnade mitt i den finsk-svenska filmen Den bästa av mödrar. Och trots att jag hatar 2:an (det är mycket jag hatar), så blev jag riktigt nöjd denna gången. Den bästa av mödrar är en helt fantastisk film om relationer och saknad. Efter 10 minuter var jag helt fast och efter en halvtimma kom tårarna. Jag grät och grät och grät fram tills eftertexterna, och även då grät jag lite till. Troligtvis sammanlagt en hel hushållsrulle. Och mattan.
Det var bland det finaste jag sett och så trovärdig, så träffande och så djup att den hamnar högt, riktigt högt, på listan över mina favoritfilmer.
Nu har jag väl varit duktig? :) Två dagar i rad! Pöss!/Sara
Innan jag börjar klaga måste jag bara påpeka hur underbart rolig och fantastisk Björn Gustafsson är, och att även Kristian Luuk kan vara lite småkul ibland, trots allt.
Inledningen med BWO kändes lite typiskt schlager och så vidare, med (jag erkänner) en hyfsat bra låt som efter ytterligare 7 låtar kändes självklar till finalen. Scenkläderna fick mig däremot att fullständigt spy. Och sångaren, jag vet inte ens vad han heter, kändes ju bara så supergay att det nästan överträffade mannen med flintskallen som spelade synt och hade högklackat. Ja, ni hör ju själva.
Nu minns jag inte den inbördes ordningen, men killen från Tjecko-whatever var ju bara helt fel. Ja, hjälp vad fel det var. Till och med värre än opera-tjejen, som i full orkan och alldeles för blonderat hår stod och skrek sig till en andra chans. Vad tänker Sverige med?
Farmor tyckte att Upp och hoppa kunde gå och lägga sig, och själv vet jag inte alls vad jag tyckte. Skånskan kändes lite... bagagnad. Om det var timbuktu-känsla de ville uppnå misslyckades de i alla fall totalt.
Vad var det mer då...? Jo, just det. Eskobar. Jag fick huvudvärk. Var det bara jag som tyckte att killen sjöng helt hemskt falskt? Samma sak med barbie-tjejerna i karamellfärgade klänningar. De kanske inte sjöng falsk, men låten kändes ju väldigt uttjatad. För att inte tala om Patrik Isaksson! Hans låt hade vi nog alla hört förut, men med något att låtnamn i nått annat gammalt album som min mamma lyssnade på för hundra år sedan.
Och vad-dom-nu-än-hette, tjejerna som var alldeles för gamla för så mycket smink, så blonderat hår och rosa klänningar? Och när sångerskan gjorde den klassiska fjortis-dra-handen-genom-håret/luggen ville jag bara lägga mig raklång i soffan och kväva mig i en prydnadskudde, men farmor var liksom i vägen.
Nej usch, fan heller att det blir någon mer melodifestival för mig, oavsett vem som är på besök. Jag har alltid sagt att jag hatar det, sedan några år tillbaka, och jag gör det ännu mer nu.
Men efter den usla folkfesten bytte vi till 2:an och hamnade mitt i den finsk-svenska filmen Den bästa av mödrar. Och trots att jag hatar 2:an (det är mycket jag hatar), så blev jag riktigt nöjd denna gången. Den bästa av mödrar är en helt fantastisk film om relationer och saknad. Efter 10 minuter var jag helt fast och efter en halvtimma kom tårarna. Jag grät och grät och grät fram tills eftertexterna, och även då grät jag lite till. Troligtvis sammanlagt en hel hushållsrulle. Och mattan.
Det var bland det finaste jag sett och så trovärdig, så träffande och så djup att den hamnar högt, riktigt högt, på listan över mina favoritfilmer.
Kommentarer
Postat av: Åsa
hihi du e gryyym! förtsätt skriva :D
Postat av: cass
hahaha, eskobar var ju faktiskt bäst av bidragen dåmen :)
Trackback
