I tisdags bestämde vi oss för att segla lite med Annas 420, bland annat testa spinnakern.
Vi träffades vid halv fem-fem tiden nere på GKSS, lämnade väskorna/kläderna i omklädningsrummet (Sara får för övrigt ner torrdräckt+våtskor+flytväst i moppen!) och försökte börja rigga själva båten.
Tampen som ska träs genom focken fastnade lite här och där, och kom ut på lite fel ställen, men efter att tag blev det rätt. Värre blev det när vi skulle hissa den. Vi hissade, fick upp den, och fick en jättelång bit tamp över. Vart tusan var det meningen att den skulle ta vägen? Var den där förra gången? Vi tvivlade på att det var rätt och såg oss omkring efter någon att fråga. Plötsligt fick Sara syn på några 470-seglare som höll på att dra upp sin båt. De såg väldigt seriösa ut med sina blå-gula Sweden torrdräckter, och vi började fundera på om det kanske var Tessan coh Vendela. Fan vad coolt det hade varit! Ba: "Jo men andra gången vi seglade så riggade Tessan och Vendela vår båt..." Det hade ju varit supercoolt, tyckte vi. (För er som inte vet så är det Tessan och Vendela som tagit OS-brons för Sverige) Men vågade vi fråga? Efter mycket om och men kommer de dragandes med båten. "Tessan och Vendela" visade sig vara några helt andra, nämligen, enligt Anna, Marcus Dackhammar och Viktor Bergström. Hahahahahaha. Vi studerade tampen lite till, men kom inte på någon lösning och bad dem om hjälp.
Nästa problem blev att hitta en krängsele. Vi kollade runt bland diverse förråd och hyllor, men blev tvungna att fråga i kansliet, En tjej hjälpte oss och gav oss den sele hon tyckte var bäst, men när Sara skulle sätta på sig den upptäckte hon att det inte fanns någon gummiplupp som hindrar krocken från att trilla ur. Sist hon testade en sån trillade hon ur den hela tiden, så hon gick in för att fråga efter en annan. I kansliet skrattade de och sa att "det måste du verkligen lära dig", men hon fick i alla fall en ny sele, med gummiplopp.
Efter att ha riggat och bytt om i drygt en timme var vi äntligen redo att gå ut. När vi väl hade sjösatt, hissat segel och börjat segla ut såg vi något hemskt läskigt.
Masten var helt lös. Det satt liksom inte fast i något, bara i botten i nått bräckligt litet beslag. Den gungade hit och dit och såg inte alls ut att sitta rätt. Men ingen av oss kunde minnas om den satt annorlunda förra gången, så trots att den vinglade olycksbådande fram och tillbaka seglade vi vidare.
Vi kryssade lite utåt mot öarna, men hade ingen vidare fart, så vi bestämde oss för att "spinnakra". Nervöst började Anna hissa den och Sara försökte i panik sätta upp spinnakerbommen. Efter mycket krångel fick hon till slut upp den, men det såg långt ifrån rätt ut. Inte för att någon av oss egentligen visste hur det borde se ut, men det kändes väldigt... fel. Men vi seglade på, gjorde en otroligt misslyckad gipp och drog ner spinnakern igen. Vi kryssade lite till, försökte spinnakra en gång till, dock utan större framgång, och seglade sedan in igen. Vi var minst lika dåliga på att segla in båten till bryggan; Sara försökte hopa upp på bryggan i förbifarten men fastnade klängandes på kanten. Det tog en stund innan hon kom upp, smidig som en elefant och vig som ett kylskåp som hon ju är, och x100 tack vare hängselen som hindrade henne från att lyfta benen varken högre eller längre fram än vad som krävs för att ta sig framåt.
Sammanfattning:
-Hängselar är komplicerad att få på, och HA på; det känns typ som att stå instäng i en burk. Extremt obekvämt.
-Nästa gång ska vi nog segla tillsammans med några andra, så att de kan säga hur vi ska göra.
-Masten vinglade alldeles för mycket för vad som var bra för båtens hälsa. Fixa!
Men, vi är helt klart bäst! /Sara och Anna; de extremt proffsiga 420-seglarna som äger sönder på att inte fatta någonting. I helgen blir det istället zoom och e-jolle i Stockholm! |
